So hi ladies and gentlemen!
Below you’ll find a few old blog posts that I feel are worth saving. I’d be really happy if you read a few.
For mor recent and active updates - check out my Instagram. instagram.com/davidfrimark
Love,
David
Min ateljé heter kaos
Jag drömmer om att vara ordentlig men hänger aldrig upp skjortorna. Jag tror jag söker ordning men sorterar aldrig strumpor. Jag drömmer om att vara punktlig, men kommer alltid sent. I natt såg jag framför mig hur jag i god tid och lugn och ro satt och väntade på ett flyg till en dammig men världsvan huvudstad - och så plötsligt vaknade jag en halvtimme för sent. Jag får hjärtklappning, jag skäms, men jag gosar också in mig i mitt nyss upptäckta kaos. Vi är kompisar.
Hur torftigt ändå att skapa ordning. Hur platt och jordiskt. Döden kommer aldrig i tid. Men inte livet heller. I planeringskalendern och på etikettskrivaren finns ett zombieland, en expressväg mellan liv och död kantad av tråkiga vägkrogar. Jag vill stanna till för att pissa och gå vilse på den där skymningsåkern och sticka mig på torra buskar och komma blödande tillbaks till baksätet där det finns plåster och Ahlgrens bilar.
Jag har gjort det förut, stuckit mig och blödigt och njutit men alltid längtat tillbaks till vårt varma baksäte.
Men vem är det som kör egentligen?
En ateljé skaffar man sig för att komma undan, för att få ro och verktyg att göra visioner handgripliga. En vän hjälpte mig förstå att min ateljé inte behöver vara bokstavlig, man kan också bygga sig en ateljé i sitt huvud. Och i min ateljé är det behovsgrundat kaos. Jag plockar upp skit från golvet som jag vrider och vänder på tills jag listat ut vad jag ska ha det till. Jag färdigställer och låter spill falla till golvet. Jag försummar mina vänner för att vara där, glömmer bort massor jag borde, och jag gör det för att jag trivs så bra där i min mysiga mentala röra dit ingen annan får komma.
Jag förbereder mig för visning, köper mental pommac och saltpinnar, jag oroar mig för dåliga recensioner och sen kindpussar jag alla jag nästan känner. Spendrups har sponsrat med ny låtsat hemvävd bira och han den där har sagt att han ska komma. Det tas mingelbilder som kommer hamna högt upp om man bildgooglar mig om ett par dagar.
Mina verk levereras inplastade från ramverkstan och galleriets hantverkare hjälper till med montering och upphängning. Fem i fem torkar vi av det sista dammet. Hej och välkomna!
Skål!
Jag har minimal blåsa Jag är född kissnödig.
Jag tänker på gårdagens öl. Jag försöker glömma gårdagens whiskey. Jag skäms över min enfald, mitt överjags ständiga kritikstorm mot han under, ni vet människan. Han står stolt på sin helkaklade sterila jävla tron. Tittar ner på mig med avsky och nedlåtenhet. Igår utmanade jag honom igen och trodde att jag vann. Vaknar upp i ett rum fyllt av andra förlorare. Lyssnar på L som för länge sen bestämde sig för att vara stolt över sin smutsighet. Anar att han föraktar mig för min självförnekelse - ser på min vita skjorta som en symbol för mitt bedrägeri. Jag ser nog tänker han, ser dig för vad du är och jag gillar han.
Han på tronen tittar på klockan, på mobilen, på smutstvätt på golvet. Vill bort och ut. Lämnar kvar han där nere för att dö bland lakanen.
Nere på gågatan är det packat med blanka ansikten. De försvinner ut och in ur ointressanta butiker. Jag scannar av ögon på jakt efter samförstånd och hittar inte. Det här är ingen plats för drömmare. Ingen plats för bedragare. Här är man ärlig och härligt tråkig.
Det fanns ingen frid att hitta här heller, det visste vi ju. Det fanns inte ens närhet. Det var vi osäkra på.
Det finns förenklanden. Alldeles för många. Människor som skalat av lager efter lager från verkligheten tills det bara finns lätt överskådlig inrutad rutin kvar. Då får man stagnation på köpet. Och innanförskap. Och främlingsfientlighet vad det verkar.
Jag har gått för långt åt andra hållet. Jag har försökt greppa för mycket och förstår nästan ingenting om allt det som kan sägas vara verkligt, så pass lite att jag nu mår illa. Mitt inre universum och ditt, båda lika verkliga. Jag har blivit obrydd på köpet och föraktfull och långsamt galen.
Ikväll är det dags igen. Ännu en futil jakt på skoj, kul, tjolahopp. Plats på scen för BB and the not particularly worried! Det ska bli skoj!
Skål!
Att tro på sig själv och att känna att hon är betydelsefull
Att vara orädd inför att ta initiativ till samtal med främlingar
Att folk med starka övertygelser obönhörligen har fel - det finns ingen högre sanning, inga tidlösa ideal, inget facit
Att det trots allt är bra att tro på något
Att hålla på Djurgården men samtidigt inse vilket obetydligt ställningstagande det är
Att förstå att våld är ett vapen att ta till först när alla andra utvägar övervägts och avfärdats
Att följa sina drömmar så länge de är realistiska och praktiskt genomförbara
Att livet är orättvist. Folk får olika lön för mödan, har det olika lätt utstakat. Hårt arbete är trots det ändå alltid en bra investering.
Att böcker gör dig smart och att smarta människor lever mer spännande liv
Att talang - nästan - är värdelöst
Att hon aldrig kommer att bli bäst på något men att det hon gör ändå är fruktansvärt värdefullt
Att livet blir enklare om man har hyfsat med pengar
Att livet blir roligare om man kan åtminstone kan ackorden C, F, G, Am, A, D, F#m, E, B, Bm, Em, F, Bb och Dm på gitarr och piano
Att det är kul att vara snygg, på samma sätt som det är kul att vara på tivoli eller dricka shots med polarna. Kul men kortvarigt och i längden betydelselöst för henne och alla andra
Att det finns minst sex miljarder människor på jorden som bara förstår och talar språk hon aldrig kommer att lära sig. Och att reflektera över innebörden av det
Att bli i det närmaste oslagbar på Mario Kart
Att världen går att förändra
Att den där diktsamlingen hon spånar på inte kommer att göra det
Att politiker ibland har rätt och ibland fel men varken hon eller dom vet när
Att det finns fler likheter än skillnader mellan myran som jagar barrstrån och henne.
Att göra allt i hennes makt för att ta hand om dem som älskar henne även när hon inte älskar dem. Deras hjärtan ligger på fat framför dig. Såra dem inte.
Att göra slut och ha vishet nog att veta när och hur
Att andra i din närhet just nu sitter och känner sig lika ensamma
Att tolerera och respektera andras okunnighet och ovilja att ta reda på mer så länge de har vett nog att inte skada andra på grund av det. Den stora massan av människor som inte bryr sig är hemskt nog häpnadsväckande stor.
Att kampen för demokrati, jämlikhet och rättvisa har kostat blod - massor av blod - men att den i allra högsta grad går vidare och måste göra det. Om inte för hennes skull, så för andras
Att det är enkelt att bli rädd och börja hata människor som är annorlunda en själv, och ännu lättare att tro på någon som försöker övertyga en att hata. Det finns onda människor, och deras ondska beror på en ovilja att försöka förstå komplexa samband. Du måste försöka förstå andra människor.
Att ordentligt säga ifrån när människor förtrycks, oavsett anledningen till det.
Att hon - oavsett hur hon känner inför det - måste hitta en träningsform som inspirerar henne och gör henne glad. Den finns - jag lovar.
Att vara jäkligt uppmärksam på när människor försöker trampa på dig eller ställa sig över dig. Bit ifrån - hugg tillbaks. Deras idé om människors olika värde är illusioner, ett bittert försök att ta minimakt över dig och flera andra antagligen. Tolerera dem inte, kör över dem med kunskap.
Att såklart tala, lyssna, läsa och skriva engelska flytande
Att det kan finnas en poäng med att tro på en valfri gud, om det gör dig starkare och tryggare
Att du i första hand måste ta vetenskapen på allvar. Folk gör inte det konstigt nog.
Att det är en smart grej att ta två Treo och två Resorb i ett stort vattenglas innan du går och lägger dig aspackad. En väl beprövad erfarenhet.
Att det inte finns något begåvat eller bildat i att dricka alkohol och ta droger, utan snarare något djuriskt i en som vill ut och vara med. Det finns stunder då det kan vara nyttigt att släppa ut ditt djur, men det kräver att du håller hårt i kopplet.
Att vara respektfull och godhjärtad mot de som är annorlunda. De betalar ett högt pris i vår strömlinjeformade tid. Att sticka ut kostar - men lär av dem - de gör faktiskt skillnad.
Att umgås med bögar och flator. Dom har roligare.
Att samtal och funderingar kring metafysik och det övernaturliga är tankevidgande och utvecklande tidsfördriv, precis som korsord och soduko.
Att det påtagliga och högst verkliga universum erbjuder tillräckligt många utmaningar för att räcka mänskligheten tusenfalt. Frågor som rör detta bör - kort sagt - prioriteras.
Att evolutionen under miljarder år ställt frågan ”vad funkar bäst?” och att det bästa svaret på den frågan - än så långe - är du. Från knäled till iris, binjure och frontallob, det är du som är bäst på att leva och ingen doktrin eller dekret står över dig. Gör vad som känns bra, njut, din kropp är en oslagbar livsmaskin.
Att du och alla andra i första hand väljer det som är bekvämt och enkelt. Det är rimligt, så funkar vi. Förstå då samtidigt att såväl små som enorma förändringar av vad som helst till en början kommer att vara det motsatta, obehagliga och svåra.
Att laga massor av god mat. Mat är omtanke och omtanke är den enda sanna kärleken.
Att hon aldrig kommer att få nog. Alla vill alltid ha mer. Att vara nöjd är vår tids nirvana, då står du över alla jordiska påtryckningar och frestelser. Försök för tusan att vara hyfsat nöjd.
Att tough love är bra. Alla varelser och samhällsinstanser behöver någon som kan säga: stopp, nu räcker det!
Att du har att vinna på att tänka en extra gång på vad du tar på dig.
Att utan anmärkning kunna citera Jules slutmonolog ur Pulp Fiction
Att det inte är särskilt lätt att förstå vad som menas med att vara sig själv. Som om inte alla spelar charader? Det gör de, så bli bra på det, särskilt eftersom det är jätteroligt.
Att folk tyvärr är ungefär en tiondel så lyckliga som det verkar
Att vårt behov av samhörighet styr det mesta, från badbyxlängd till maktunderkastelse. Men sammanslutningar är till sin natur exkluderande och därför bör du ha bra koll på vilka du är med och exkluderar.
Att man beter sig som man förväntas bete sig, för att andra ska gilla en. Högstadie-tjejer förväntas vara på ett sätt och bankdirektörer på ett annat. Det är coolt när människor kan röra om lite i de där grytorna.
Att bara lyssna på ledare, chefer och pappor som tål kritik och erkänner sina misstag.
Att mycket noga granska det förnuftiga i den här listan. Jag är bara en av alla dårar med begränsade erfarenheter som tror att de fattat något. Var på din vakt mot sådana människor.
Och ha kul, det hjälper!
Sök på David Frimark på iTunes eller Apple Music
Okej allihop! Så jävla härligt att finnas på Spotify och iTunes. Man finns liksom där ni alla är och lyssnar på musik. Så kör, lyssna så mycket ni bara orkar.
Jag och många med mig är tacksamma för att tjänster som Record Union finns. Musiken är fri till slut. Sen fattar jag att det inte blir några miljontals lyssningar den här månaden, men bara att möjligheten finns gör att man ryser.
Press play!
/:D
Sök på David Frimark på Spotify
Jag har ett av världens roligaste och slitigaste extraknäck, att vara fire for hire på svennarnas svennigaste dansgolv. Tillsammans med mina fem glada gossar och goda vänner i coverbandet Full Koll gräver vi oss ner i den riktiga smutsen där synd är dygd, kjolarna för korta och scengolvet kladdigt av utspilld öl och återfunnen livslusta. Vi hamnar på de där festerna alla går på men sällan berättar om och spelar de där låtarana alla vill höra men inte officiellt gillar. Det är aldrig glamoröst men alltid stärkande, publikens ögon glöder av kärlek till musik och vilddjur som vill ut, ett skådespel, och jag har plats på första raden.
Dessutom är vi stolta representanter för De Hånade, töntarna i after ski-branschen som blev för gamla, för feta, för fula och aldrig var tillräckligt bra för att bli några Europe eller Gyllene Tider eller Depeche Mode. Vi som för länge sen borde burit ner gitarren i källaren och istället börjat måla om garaget. Ni skrattar åt oss, men vi har ett vapen. Vi är bra, på riktigt, och den samlade mängd hantverks- och tekniskt kunnande som krävs för att genomföra tre timmar rock n roll-show är faktiskt imponerande. Visste ni dessutom om mängden arbetstimmar av att planera, bära, flytta, köra, koppla hade ni fattat att det här är ett rätt krävande larv.
Och så får vi betalt för vår konst, det är inte så lätt har jag lärt mig.
Välkomna till Rockens Bakgård.
----
26 juli, Nyköping, Hamnmagasinet
Värmen. Det är värmen jag minns från helgen. När ett packat dansgolv hoppar och svettas i ett rum uppvärmt av en sällan upplevd sommarvärme är det säkert 40 grader på sina håll där inne, och det känns som 70 en halvmeter från de fem små strålkastare som lyser upp min plaskblöta panna. Jag dricker. I dimman tycker jag mig höra speakerrösten ur VM-krönikan 1994 prata om hur mycket vatten som gick åt på det svenska lagets första träning i Detroit.
-
Vi kom hit runt halv två på fredagen. Roddning och soundcheck mellan två och fyra. Vi bär, vi drar kablar och trycker på knappar. Det är stressigt och svettigt, lite irriterat, men allt funkar. Sedan mat och bääsch, fin hamburgare. Väntan. Vi spelar inte förrän 23, så fem timmar har vi att slå ihjäl. Vi hittar en minigolfbana, jag är dålig och blir sur.
Giget går bra, vi spelar bra och publiken verkar gilla oss. Det är inte särskilt mycket folk. Jag vill hem.
På natten en trött och dimmig bilfärd hem till stockholm. Overklig, jag minns den knappt. Gatlykta, gatlykta, gatlykta. Jag somnar direkt.
Lördag. Samling arton på hotellet. God mat, god öl och glada grabbar i solen. Jag duschar och byter om. Jag och Billy kommer till stället en kvart innan gig. Måste tagga till nu. Fudge till hjärna. Hjälper öl?
-
Efter två låtar är mitt linne genomblött, skjortan efter tre. Till slut åker alltihop av trots att jag egentligen inte är så bekväm bar. Alla sjunger med, klappar, dansar. Den obligatoriska musikpolisen ser som vanligt skeptisk ut. Rösten lyder, skorna känns snygga. Jag försöker torka av mig med min blöta skjorta.
Förvånansvärt ofta får jag en utomkroppslig känsla uppe på scen. Sången, dansen och showen går på någon slags automatik och jag flyger runt en halvmeter bakom och betraktar mig själv med kritiska ögon. 'Slarvig vokalansats där David', 'tryck till det där gisset ordentligt nästa refräng', 'dansa med henne med hatten, hon verkar tagga igång de andra'. Mitt inne i den där premordialsoppan av ljud och ljus och svett är det efter någon timme svårt att lita på sina sinnen. Jag blir både en grekisk gud och en självhatande neurotiker på samma gång, jag är en ostoppbar Juggernaut och en mobbad skolgårdsgrabb.
Jag är, antar jag, hög. Jag har hittat en opålitlig himmelsk drog.
----
Tack för i helgen Nyköping.
Tack FuKo för ännu en arbetsseger. Särskilt Mats och Olof.
Om två veckor Grand Garbo i Sundbyberg. Vi ses där.
Nu har vi varit hemma några dar. Det har varit en fantastisk resa. En del var själva tågresan. Det är nåt speciellt att vara så länge på ett tåg och bara befinna sig där i tågets värld. Avbrotten var stoppen på stationerna och att gå till restaurangvagnen. Sen träffade vi en del trevliga människor inklusive en gruppresa från Iventus. När vi nu var två så var det intressantare att ta sig fram på egen hand även om tågbiljetter och hotell var bokat i förväg. Annars fungerade allt med bokningar ,utflykter hotell m m. Men vi har klarat att ta oss fram själva. 3,5 dygn var den längsta tågetappen i ett sträck Moskva-Irkutsk. Ändå var det skönt med stoppen och hotellen, hygienen blir väl inte den bästa efter flera dygn på tåg.
Sen har vi varit i tre miljonstäder varav två megastäder och en kanske lite mindre men trevlig, Irkutsk. Grannstaden ST Petersburg imponerade, synd bara att det ska vara så krångligt att ta sig dit pga visumreglerna. Moskva var stort och ryskt medan Beijing där vi var senast är just nu färskast i minnet.
Om man ska försöka ge nån kommentar om de olika länderna så är Moskva och Ryssland mycket sig själva nog. Visst finns det influenser av väst som i t ex mat och mode och man slås också av antalet lyxbilar av typen Mercedes, BMW och Audi, överhuvudtaget var bilparken modern och stor och trafiken mäktig på ibland 8-filiga vägar i stan. Ändå finns det säkert stora klasskillnader och korruptionen är stor även om man inte märker det som turist på genomresa Det känns ändå som att Ryssland sluter sig och man noterar att i det officiella Ryssland är det ryska som gäller. Ta tex tågvärdarna som trots att det var mest internationella resenärer på tåget nästan demonstrativt vägrade förstå eller säga ett ord på engelska. Läste också i Aeroflots tidning om deras satsning på billighetsflyg så gällde det bara Krim där det förväntades bli stor trafik i sommar när det nu ”kommit hem” och andra orter i deras stora fina land. Inget om nåt internationellt utbyte där inte. Jag tror att ryssarna tycker att Ukraina ska tillhöra detta fina Ryssland och förstår nog inte varför man bråkar om det.
Kina och kineserna upplevdes som mer öppna mot omvärlden även om vi vet att partiet hade stoppat både Facebook och Google t ex. Den stora handeln har nog bidragit till det. Kineserna upplevdes ändå som gladare och öppna trots att deras språk är fullständigt obegripligt för oss. På alla ställen där västerlänningar kunde tänkas vara fanns det personer som kunde engelska (utom på vårt hotell). David sa annars att han tyckte så bra om Beijing att han skulle kunna tänka sig att bo där. Många kineser såg ganska glada och välmående ut och en stor del har nog fått det hyfsat bra med den ekonomiska utveckling som är i Kina. Hur mycket betyder yttrandefrihet och demokrati är den retoriska frågan. Det fanns inte så många tiggare på gatorna som i Stockholm och de som fanns var inhemska handikappade. Partiet tar tydligen inte hand om dessa sina minsta i detta kommunistiska land samtidigt som lyxbilarna fanns i rikligt mått även här. Det kanske är så att klasskillnaderna blir stora i alla politiska system men här får vi åtminstone tänka och tycka som vi vill.
David har fotograferat enormt mycket. Det var noga med hur man tog sig ut och ofta sa David stäng munnen. Men jag har faktiskt tänder. Jag har också fått agera som en mindre entusiastisk fotograf annars skulle ju David inte få vara med på några bilder från resan. Men det har nog blivit fler bilder på mig totalt.
Jag vill avsluta med att tacka David. Även om du var sponsrad så är det nog inte så många i din ålder som kan tänka sig att resa med sin 67-årige far så pass länge och stå ut. Vi har också gjort det på någorlunda lika villkor även om din fysik är av naturliga skäl är betydligt bättre som när vi fick släpa resväskor upp och ned i tunnelbanorna. Du är en så öppen och social person med en utstrålning runt dig som väcker uppmärksamhet. Det har varit en ynnest att få vara med sin vuxne son under så lång tid tillsammans. Det är något som jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Tack David.
Slutligen vill jag tacka våra sponsorer för att denna resa kunde bli av, jag har alltid drömt om att åka transsibiriska järnvägen. Tack för denna Memorial Tour of E and G Frimark.
Med detta avslutar jag mina inlägg i bloggen.
/Janne
Hotellrum. Beijing. Paus från alla intryck. En stunds stilla eftertanke, en stunds allvar.
VIDRIGA, VIDRIGA MÄNNISKOR!
Hur i alla gudars namn är det möjligt att vi gör så här, att det är så här, att människans mörkaste vrår också är de mest storslagna?
För tredje gången på kort tid stod jag tidigare idag på det stora centrala torg som utgör mittpunkt i en stor stad, centrum för landets kulturella och politiska liv, där man med gigantsikt pompa och ståt, utan tillstymmelse till perspektiv eller självrannsakan, hyllar den MAN man betraktar som sin STORA ledare. Klumpen i magen är som en basketboll, ett bowlingklot av svartaste granit.
Vladimir Lenin - ansvarig för det politiska system som under 70 år mördade besinningslöst, deporterade, avrättade, krigade, förslavade, utrotade. Vissa källor säger 10 miljoner dödade, andra 25.
Smile for the camera. Bow to the leader.
Djingis Khan - Befälhavare och Khan över den armé av hästburna soldater vars enda och mest framgångsrika strategi genom alla tider var förintelse, slakt och våldtäkt. En krigsmakt vars soldater var så ojämförligt obarmhärtiga att samtida källor inte kunde förstå hur det var möjligt. Här handlade det inte om att vinna utan utplåna, vilket de också gjorde. Miljontals människor som dog och oräkneliga tusenåriga kulturskatter som förintades.
Tusentals dödade per soldat, miljontals per månad när det var som värst, med kniv och svärd och händer. På 1200-talet.
Smile for the camera. Bow to the leader.
Ordförande Mao Zedong - Tamejfan tidernas sämsta politiker alla kategorier, en snubbe vars politiska reformer möjligen syftade till att ena och industrialisera Kina, och även om dessa kanske ökade Kinas stålproduktion så DOG TIOTALS MILJONER MÄNNISKOR bland annat till följd av att de inte hade något att äta när de inte längre fick odla. Dessutom förföljdes och avrättades mer eller mindre var enda sate som ville och försökte tänka lite själv. Med mera med mera mina vänner. Kulturrevolution and/or masslakt.
Smile for the camera. Bow to the leader.
Det kan inte beskrivas som någonting annat än höjden av absurditet att det är dessa svin som hyllas som landsfäder och helgon på de symboliskt viktigaste platserna i sina respektive länder, i Maos fall har man till på köpet konserverat själva liket till allmän beundran på ett torg som heter HIMMELSKA FRIDEN! I direkt anslutning till den plats - förbjudna staden - som fungerat som administrativt och symboliskt centrum för den totalitära kejsarmakt som Mao och hans revolution syftade till att störta.
Kontroll av informationsflödet är allt kära ni, vilket den ryska nyhetsrapporteringen under vårt besök visat. Om ni i väst till exempel bara visste hur oändligt vidriga den ukrainska armén är mot den stackars ryska minoritetsbefolkningen.
Det går att kritisera länderna i väst och den västerländska kulturen för mycket; ett ekonomiskt välstånd som bygger på ett systematiskt förtryck av människor i låglöneländer, en demoralisering där inget längre är heligt, en individualistisk strävan där ingen längre duger, äcklig mat och fula gympaskor, men vi lever i alla fall i den relativa frihet som tillåter mig skriva det här, dig att läsa det och om du vill, hata mig för det.
Jan Björklund är en direkt dålig utbildningsminister.
USAs sjukvårdssystem är i alla avseenden pinsam för ett modernt demokratiskt land.
Israels dödande av civila palestinier i områden man sedan femtio år ockuperat är folkrättsbrott så det visslar om det.
Jag får skriva så. Jag får faktiskt skriva så.
Ett oändligt tack för det demokratikompisar.
Skål revolutionskamrater! Vi har nu gjort det vi skulle, tagit oss ända hit, nästan 900 mil från Helsingfors, till Dengshikou, som ligger så centralt i Beijing att man nästan blir lite rädd.
Skumpedumpedumpandets match mot förnuftet är slut för denna gång och vi klarade det. Den sista sträckan mellan Ulan Bator och Beijing blev den kanske tuffaste faktiskt.
En intressant aspekt av att vara på riktigt lång tågresa är att man efter ett tag passerar över gränsen där man är tågbolagets och därför vagnpersonalens (provodnitsornas) kund, över till den punkt där man istället hamnar i en absurd beroendeställning till dem. De basala behoven tar överhanden över viljan att få god service och bekväm resa. Man är inte längre gästen, turisten, människan, man är det kissnödiga godset.
'Snälla provodnitsa, jag måste kissa!'
'Snälla provodnitsa, ge mig nåt att dricka!'
'Snälla provodnitsa, ja e hunggriii'
'Snälla snälla provodnitsa, låt mig ladda min ipad'
'Mamma mamma mamma, jag MÅSTE kissa!'
'Njet!'
Ty tåget är deras, och makten, och härligheten, i evighet.
Dessutom har jag vid det där laget sedan länge sluta bry mig eller ens komma ihåg att de inte talar något av de språk den numera femåriga David någonsin hört.
Ärligt talat, gränspassagerna suger Djingisballe, för vi fick absolut inte göra något annat än att sitta. Här blev vi ordentligt felinformerade av vår några år gamla upplaga av guideboken Lonely Planet, som fick gränspassagerna att låta som rätt så trevliga sociala tillställningar. Tyvärr är det nog så att dessa med förändrad tidsanda gjorts betydligt tuffare, kontrollerna noggrannare, disciplinen hårdare. Vi fick sitta still i våra kupéer i timmar, utan toalett, utan möjlighet att skaffa något ätbart. Dåligt förberedda och dåligt informerade var vi och jag drabbades av en lättare panik. Armhävningar och jägarvila. Kallt vatten i ansiktet.
Men bara någon kilometer bort vet vi, finns en annan värld, en plats som bara existerar i drömmar, ett sagoland där alla äter ris med pinnar och kan trolla. En plats som innan tiden var tid, innan grekerna kommit på att man kan tänka, innan världen blev vår, lett utvecklingen av våra sofistikerade men barbariska samhällen.
Ett land med miljarder vanliga människor precis som du och jag, och strax är jag där.
Smaka på det. Tanken svindlar.
Kina.
Väl framme i Beijing gällde det att hitta en taxi till hotellet. Redan utanför järnvägsstationen vällde det fram med människor och det var en klibbig värme som kom att gälla hela tiden i Beijing. Ingen sol på nästan hela tiden, en kort stund en dag enbart. Stod ordentligt i kön för vanliga taxi med taxameter, ville inte bli blåsta med taxi för turister som erbjöds. Hotellet var helt OK lite slitet men med alla moderna bekvämligheter. Vi var nog de enda västerländska gästerna på hotellet, receptionen kunde ingen engelska och när David körde med alla språk inkl. svenska så fnittrade bara de kinesiska tjejerna.
Det visade sig snart att hotellet låg mycket centralt nära den stora affärsgatan Wang Fujing och det var bara ca 2 km till Himmelska Fridens torg. Strosade runt i centrum och genast blev vi angripna av en konstskojare. Antar att vi åt nånting också på kvällen, på em vet jag att vi åt på en liten kineskrog nära hotellet.
Nästa dag var det dags för utflykt. Upp tidigt, hämtning kl 7.30. Det visade sig att det var vi och 6 kenyaner med på bussen, en jobbade på ambassaden och de andra var på besök. Först åkte vi till ett gravtempel för någon kejsare. Jag varken kan eller orkar beskriva de olika templen och palatsen vi besökte, det gör sig bättre på Davids bilder. På väg dit såg vi det omtalade fågelboet och olympiaparken. Förstod också hur stort Beijing är flera mil med höga hus och stora vägar. Beijing har 21 miljoner invånare och är stort som hela Belgien. Sen iväg till en jadefabrik. Efter att fått en allmän beskrivning av brytning och bearbetning av denna ädelsten så förstod vi att det gick ut på att köpa. Så fort man gick runt och tittade på nåt så omgavs man av 1-2 engelsktalande kinesiskor litet jobbigt tycker jag. Nåt litet kanske det blev ändå. Därefter lunch där.
Efter det var det dags för dagens höjdpunkt Kinesiska Muren. Mycket trafik det var lördag och dessutom semester även för kineser så det var köstopp litet här och var. Väl där så var det dags för klättring på muren. Utgick lite löst men efterhand blev det brantare och det gällde att ta sikte på nästa avsats en i taget. Jag blev mer och mer och mer anfådd och flåsig ju högre upp jag jag kom men hade gett mig den på att ta mig till den avsats som jag trodde var den högsta. Lyckades och jag var t o m före tre kenyaner som var betydligt yngre än jag. Fick en applåd av dom. David och en kines som hade kinesiskt rekord på 400 meter för 45-åringar och hade varit i Linköping lyckades se att man kunde gå ännu högre och gav sig iväg ytterligare en bit. Sen skulle man ner också och det var nästan jobbigare för mig med min lite taskiga balans så jag fick ta det försiktigt. Kom ner så småningom alldeles darrig i benen och strax efter kom David också darrig och han gnällde över att han hade ont i vaderna flera dar. Skönt att sitta ner med en Coke på en stol och vi köpte var sin T-shirt med texten ”I climbed up the great wall”.
Sen dags för ytterligare ett företagsbesök. Denna gång en silkefabrik först en genomgång och sen skulle det handlas. Jag har inte åkt till Kina för att köpa överkast i silke annars fanns det ett som skulle passa utmärkt i vårt sovrum. Gick ut och rökte för att undkomma säljarna. Efter det hem till hotellet.
En stund på hotellet sen ut på stan igen, skulle hitta ett matställe som skulle ligga vid affärsgatan som vi inte hittade. Lördagkväll, enormt folkliv inte minst i en gränd från affärsgatan där det var totalt knökfullt. Såldes diverse mat och rekordet var levande insekter som tydligen skulle ätas. Inget för mig men det blev nog bra bilder. Vi återvände efter en stund och sa att vi får gå och äta på ett ställe vi sett på vägen vi behövde nåt att äta. En uteservering med kinesmat men det fick duga.
Ett statement: Fumliga jag kommer nog aldrig att lära mig äta med pinnar. David däremot han slafsar i sig med stor ackuratess med sina pinnar. Dessutom började jag få en visst lätt illamående av kinesmat. Efter maten ganska direkt hem till hotellet.
Lugn söndagförmiddag. Sen bestämde vi oss för att gå till Himmelska Fridens Torg. Ju mer vi närmade oss ju fler kineser. Tro nu inte att jag har nåt emot kineser det är bara det att de är så många. När vi var framme så kom vi till en port in till den Förbjudna staden med den berömda bilden av Mao ovanför. Dit ska inte gå in för dit ska vi ju i morgon sa vi. Två sekunder senare drog sig ända David dit, antagligen för att ta kort och plötsligt var han försvunnen. Väntar tänkte jag men han dök aldrig upp. Stod där länge utanför och såg horderna som var där. Stod och mer och mer och ilsknade till över bilden på ”tjocka Mao”, denne slaktare av massor med människor som fortfarande hyllas. Efter ca 45 minuter gick jag hem till hotellet, jag hade nycklarna men David hade pengarna så jag kunde inte köpa nåt drickbart i den 35-gradiga klibbiga värmen. David kom hem nån halvtimme efter mig- Han hade stått och väntat på mig innanför och sedan skulle han hitta en utgång vilket tog tid. Vi hade tänkt se mer av Himmelska Fridens Torg men det blev tyvärr inte så.
På kvällen ägnade sig David åt lite personlig Shopping med mig som ett inte alltför inspirerat sällskap. Denna kväll ville jag inte äta kinesiskt och vi hittade en irländsk pub där jag fick äta Shepherds Pie (köttfärs med gratinerat potatismos)och några öl och kaffe, en lisa för magen.
Förstår förresten inte varför det varje kväll när vi var på väg hem vid midnatt alltid kom fram två damer (alltid två) som tyckte att vi skulle ta en öl med dom. Det gjorde inga på dag tid. Lite förstår jag kanske och David var bra på att tacka nej. En kväll fick vi epitetet ”fucking gay” slängt efter oss,
Nästa dag min födelsedag. Trodde först att vi skulle ut på tur men det visade sig vara dan efter. Inte direkt kaffe på sängen inte direkt läge för det. David kollade lite om områden vi kunde åks till och först åkte vi till ett område vid en stadion. Visade sig inte var så mycket parkområde men vi gick runt i stadsdelen ett tag Ett önskemål jag hade var att få dricka kaffe med nån kaka på nåt ställe. Hittade faktiskt ett ställe där jag drack kaffe med ett ”danskt” wienerbröd. Tog sen tunnelbanan till en park Ben hui tror jag den hette.
Apropå tunnelbanor förresten. Vi åkte ju med tre på vår resa och den i Beijing var den klart modernaste och dessutom hade man namnet på alla stationer med vanliga bokstäver. Dessutom utropade man all stationer även på engelska. I Moskva var det bara ryska som gällde.
Det var en vacker park med en sjö och naturligtvis mycket folk. Gick runt där några timmar innan vi gick ut för att hitta nåt ställe att äta på. Gick ett bra tag hittade inget så det fick bli en sunkig kineskrog så småningom.
På kvällen hade vi sagt att vi skulle äta Pekinganka och den som skulle vara Beijings bästa låg inte så långt från vårt hotell. Blev mycket väl mottagna av flera i personalen. Davids tatuering väckte visst uppseende och inte bara där liksom hela hans stil och apparation ofta gjorde. Det kom in en hel anka som skars upp i småbitar vid bordet på ett elegant sätt. Set skulle ätas ungefär som tacos med ett tunt bröd som man skulle lägga bitar av ankan med tillbehör. Vi fick en grundlig demonstration av hur det skulle gå till. Drack en chianti till, enda gången vi drack vin till maten. Avslutade kvällen på en hotellbar med kaffe och konjak/whisky. Det var min födelsedag.
Nästa dag, den sista, var det den andra turen. Tidig uppstigning och första anhalten var den Förbjudna Staden. Det månghundraåriga kejserliga palatset där kejsarna härskade med oinskränkt makt under flera hundra år. Gick runt där under någon timmes tid. Sen sa guidenatt vi skulle åka till nåt institut för traditionell kinesisk medicin med månghundraårig kunskap. Institutet hade det tjusiga namnet China Academy of Medical Sciences och låg alldeles nära Förbjudna staden. Mycket prydliga lokaler. Guiden hade pratat nåt om att där skulle man kunna få fotmassage. Jag tänkte att det ska jag nog försöka undvika. Men där gick jag antingen på världens blåsning eller så har jag investerat för hälsa resten av livet. Vi blev inlotsade till ett rum med bekväma stolar och pallar runt omkring, undrade vad det var. På plats så bars det in baljor med nån geggig vätska i som man skulle sätta ner fötterna i. Det var bara att ta av sig dojorna och strumporna och ner med fötterna. Sen kom det in en naturläkare och pratade om traditionell medicin. Det krävdes 12 års utbildning för att bli naturläkare, först 7 år naturmedicin och sen 5 år traditionell västerländsk medicin. Det påstod han åtminstone. Under tiden hade det kommit in en dam per person som började ge fotmassage. När föredragningen var klar kom det in en läkare och en engelsktalande dam till var och en av oss. Där låg man med en som masserade fötterna, en läkare på ena sidan och en engelsktalande dam på andra sidan. Man var ju ett öppet mål. Fick ju också bekänna att jag haft en stroke och att jag var rökare. Läkaren kände av ens handleder och det var ju inte alls bra, blodet och huvudet främst. Detta trots att jag var på vårdcentralen för nån månad sen och mina värden var bra. Kände mig nästan som jag skulle dö där och då. Sen började säljsnacket. Om jag köpte deras mediciner så skulle jag få ett långt liv med god hälsa. Presenterades vad det skulle kosta. Det var inte så att jag blev ruinerad för resten av livet men det var mer än vad egentligen reskassan tålde. Först ville de sälja för tre månaders kur sen fick jag i alla fall ner det till två men jag gick på det. Bara att hala upp kreditkortet medan jag låg där och fortfarande fick massage. Så nu har jag fått ett antal burkar i snygga förpackningar och jag har börjat ta 3 olika sorters piller två gånger om dan. Fotmassagen var i alla fall skön. Det var bara jag och en tysk Gustav från Freiburg, en man i 50-60-års åldern som handlade. Bägge hade vi ågren efteråt men vi var väl de givna offren. David däremot var mycket frisk och speciellt huvudet var mycket bra. Antar att de menade insidan. David uttryckte i alla fall förståelse för att jag gick på det.
Efter denna omskakande upplevelse åkte vi och åt lunch på ett ställe och därefter till ett ytterligare säljställe, en pärlfabrik. Försökte hålla mig undan så mycket som möjligt och fick syn på en kaffebar där jag bjöd tyske vännen på kaffe tillsammans med David. Den sista anhalten var Sommarpalatset med en stor sjö och en väldigt stor park. Där vistades kejsarna sommartid och även vintertid förekom aktiviteter när det blev is på sjön. Tyske Gustav ( Adolf), han påstod att hans far var inspirerad av Gustav II Adolf när han fått sitt namn, tog följe med oss. Där gick vi runt i 1,5 timmar. Det var även ett svenskt par från Stockholm med på denna utflykt. Sen hem till hotellet i den täta trafiken så dags, var hemma ca 18.00. David hade frågat guiden om öppettider på en marknad som han ville till och fått beskedet att det var öppet till 20. Han ville ge sig iväg dit och gjorde det också, jag sa att jag inte orkade. Tyvärr visade det sig att det stängde 19 och han kom försent. En besvikelse för honom han hade nog en del idéer om att handla där. När David kom hem igen sista kvällen. Gick ut och käkade på Molly Malones den irländska puben. En god köttbit några öl och kaffe. Hem för några timmars sömn innan matchen Tyskland -Brasilien. Vilken överkörning. Matchen började 04.00 kinesisk tid. Stort intresse för VM i Kina förresten trots att de inte var med. Sände långa fotbollsmagasin på kvällarna. Efter matchen var det ingen idé att sova mer utan bara att packa och sen äta frukost. Gav oss iväg strax före 8 och valde snabbtåget till flyget, vi ville inte riskera att hamna i nåt trafikkaos i morgontrafiken i en taxi. Gick bra även om det blev en del släpande på resväskor i tunnelbanan för gubben. Väl framme började det tråkiga. Först långt köande till incheckningen och sen tre säkerhetskontroller. Det är tråkigt att flyga numer, och man känner sig som en potentiell kriminell men det går ju fortare att ta sig över Sibirien. Missade taxfree i Moskva. Aeroflot var annars helt OK. Hemma i bostaden ca 20.30 på torsdagskvällen.
/Janne
När jag var kid och åkte 'in till stan' med pendeln från Tullinge la vi ofta månadspengen på att käka. Mcdonalds kom i första hand som det ekonomiska men urbana alternativet, I andra hand var det Kungshallens tacos och pizzor som gällde. Men, skulle vi någon gång lyxa till det riktigt riktigt ordentligt, då var det Mongolian Barbeque som gällde. Det var så gränslöst coolt och exotiskt att man där fick välja VAD MAN VILLE i en buffé och sedan stod en stekare i ordets rätta bemärkelse och wokade det man valt medan man SJÄLV FICK TITTA PÅ!
Jag kunde då inte tänka mig att en restaurang kunde vara coolare eller godare.
Därför var det med stor förvantan jag kom till Ulan Bator och äntligen skulle få äta riktig Mongolian barbeque i Mongoliet. Det känns alltid rätt och trevligt att äta lokala specialiteter när man besöker nya platser: blinier och kaviar i Moskva, pekinganka i Peking, vodka och tallbarr i Sibirien och ja, vad vet jag, morotslåda i Helsingfors.
Tyvärr måste jag då berätta att jag inte kunde hitta någon mongolian barbeque-restaurang i Ulan Bator. Ingen nostagiskt svettigt wokad strimlad fläskkarré med bambuskott denna gång. Jag som hade tänkt mms:a Martin och Fabbe och ba: Den här gången är det på riktigt boys! Livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Däremot har jag fått veta hur en riktig storslagen mongolsk grillafton går till! Så här! Man kör långt åt helvete ut på stäppen, plockar fram sin samling med ettöressmällare ur handskfacket och kastar ner ett par i hål i marken för att på så sätt skrämma upp murmeldjur till ytan. När de då sticker fram huvudet skjuter man dem på nära håll med farfars gamla bössa. Sedan tar man fram kniven, flår murmeldjuret på plats, styckar upp det lite lagom noggrant, slänger renset och stoppar tillbaks de fina bitarna i skinnet, syr ihop hela härligheten och grillar över öppen eld, äter, snackar och dansar sedan i skymningen till bilradions maxvolym. Härligt va! Visst blir man sugen!
Det är kanske en sådan restaurang jag borde starta i turistfällemeckat runt Drottninggatan, med Fadde Darwich utklädd till Djingis Khan i dörren. 'THE REAL MONGOLIAN BARBEQUE - genuine cousine, genuine steppe experience.' Äntligen har jag chansen att tjäna riktiga stålar!
Livet blir inte som man tänkt sig och krögare hittar på vad fan som helst för att kränga nudlar.
Jag gillar Irkutsk. Först förstod jag inte varför, men sen när jag fick tid att tänka tillbaka insåg jag vad det var, det där som växte i mig när jag vandrade nedför gatorna i stan.
Revolution.
Inte alls så att den syns eller hörs, och inte fick jag veta något mer, men magen säger att här är det ett uppror på gång, här gror motståndet, här längtar friheten. På bakgårdar, övervåningar, källare. I det dolda. Något som kokar och väntar på att få brisera. Något vackert.
Men än så länge tystnad.
De gamla delarna av stan är också, hur ska man säga, hm, HORNSTULLISH! (Inte så att jag tror att Hornstulls invånare är kapabla till någon revolution, snarare kanske en rejäl realisation. Men det där är en helt annan och inte omöjligen mer infekterad diskussion.) Det där ansträngt kreativa som vill vara så mycket och blir en handdrejad röd träsko i recyklat material. En vacker solnedgång över en nyrenoverad hyresrätt.
Fast antagligen är det det jag gillar. Ambitionen. Drömmen. Lekfullheten. Gamla graffitimålade pianon i parken. Irkutsk björkar i gatlyktors sken. Tron på att den där gubbfan snart tvingas hålla käften.
Shit. Tänk om jag har rätt.
Först, jag glömde Bajkalsjön. Det var ju ett syfte med besöket i Listjyanka att se Bajkalsjön. Den är 63 mil lång, 6mil bred och 3900 meter djup som djupast. Vättern släng dig i sjön så att säga. Man såg bara en liten del, svårt att uppfatta storleken. Var ju tvungna att känna på vattnet,iskallt. Jag härdade väl ut några sekunder längre än David som i princip ryckte upp fötterna direkt. Ändå såg vi folk som badade hela kroppen.
Åter till tåget. Resan från Irkutsk till Ulan-bator var den kortaste sträckan men kanske också den tråkigaste. När ska Ryssland bli internationellt? Kanske vill Ryssland bara vara Ryssland och undvika det farliga väst. Samtidigt kan man inte undvika att märka västs påverkan i musik o kläder t ex,tydligt i Irkutsk. Putin har en del att bita i för att skydda landet från det farliga Väst. Anledningen till att jag tar upp detta var vår tågvärd. Trots att det bara var vi ,ett antal amerikanskor och några tyskar i vår vagn så låtsades hon inte förstå nånting annat än på ryska. Å andra sidan undrade amerkanska damerna var det var för flagga när vi stod vid den ryska gränsstationen. Gränskontrollerna var en omständig procedur. Först vid den ryska gränsen och sen den mongoliska, det tog totalt 8 timmar. Sen sömn Och när vi vaknade såg vi den mongoliska stäppen. Såg ut som man förväntade sig. Ett problem på den här delen var också att vi inte fick nån mat,vi hade missat restaurangvagnens öppettider och hade inte införskaffat tillräcklig nödproviant. David såg desperat ut av hunger när vi kom till Ulan-Bator. Själv har man ju en del att ta av.
En chaufför mötte oss på stationen. Efter att lyckats att hitta nåt för den akuta hungern,en macka, och ta ut pengar så körde han oss till den camp vi skulle vara en dag. Det var två timmars resa varav sista biten på inte grusväg utan snarare en gropig sandväg på den mongoliska steppen. Man kan väl säga att steppen och det mongoliska landskapet såg ut som förväntat. Vä framme kunde man notera att mitt nowhere låg en stor anläggning. Den hette Hustai och var en stor nationalpark. Det som va unikt med campen var att en holländare hade fått för sig att återsimplantera de vildhästar som funnits i Mongolia och som nu enbart fanns kvar på några djurparker o liknande. Den påstods ha 2 kromosomer mer än vanliga hästar om det nu var sant. Detta sas i alla på den info vi fick när vi kom dit. Vi bodde i s k ger, en slags sofistikerade tält som ni säkert sett på bild annars se Davids.
På lunchen f ö stötte på en svensk läkare i 35-årsåldern som hade vari i mongolia ett par veckor för att operera på fängelser, fångar får dålig sjukvård här. Han gjorde det på sin semester, en hedervärd insats. Efter lunch skulle vi ut och titta på vildhästar. Det var vi och läkaren och några guider. Drog iväg ut över nejderna med bilen. På vägen såg vi murmeldjur de äts här. Vidare mot hästarna det spanades i kikare och det påstods att de såg nåt men jag hade svårt att se nåt. Sen skulle vi ut ur bilen och upp för ganska lång kulle eller berg. Först började vi gå en bit sen skulle vi högre och sen lite högre och högre. Frimark blev mer och mer på efterkälken (den äldre alltså) men jag tog mig upp pinsamt flåsande. Ni som spelar golf vet vad en mördarbacke är, detta var ett antal på raken, dock utan golfbag. Och inte såg jag några hästar men de andra påstås ha sett nåt i fjärran. De andra sa att de sett hästar men det var med kikare på långt håll . Var också till nåt gravfält på steppen. Sammantaget var det intressant att få känna på den vilda mongoliska steppen men färden tog så lång tid att det inte blev nån ridning.
Middag på campen och när vi precis ätit klart drog det upp till åskväder så vi blev uppmanade att gå till våra tält(ger). Det drog över efter nån timme så vi hann med en kopp kaffe innan det var läggdags. Förvånansvärt förresten att italiensk kaffekultur med latte espresso m m finns överallt.
Sov väl hyfsat i våra hyddor på natten och på morgonen hände inte så mycket mer än frukost och sen till Ulan-Bator. Blev skjutsade till vårt hotell och sen en liten shoppingtur på stan. Kul va? Stan var inte uppyggd på tält precis, åtminstone inte i centrum där det pågick en väldig byggverksamhet och det var en enorm trafik. Bilen lever verkligen i dessa länder. Gick ut igen på kvällen,David hade missat kameran så det blir inga bilder på det stora torget framför parlamentet med Djingis Khan. Se kommentarer om honom på annat ställe. Hittade på måfå ett jättetrevligt matställe (fantastisk lokal) där det senare spelades senare dansmusik 50 o 60-talslåtar med några tyskar i stöten, sdom det visade sig dagen efter också var med på tåget. Tyvärr tidigt i säng för tåget gick tidigt med missad hotellfrukost transfer till tåg stationen kl 6.45. Ont om röka i Ulan-Bator förresten vilket hade sina konsekvenser senare på resan. Några bekanta på tåget bl a den svenska gruppen och detta tåg var det modernaste på resan. Färdades först genom stäppen som mer och mer övergick till Gobiöknen ända fram till kinesiska gränsen. Mer och mer öde landskap. Framme vid gränsen på kvällen med först mongolisk gränskontroll och sen kinesisk och däpå boggiebyte på tåget eftersom Kina har annan spårvidd. Tog många timmar och var extra plågsamt eftersom toaletterna stängs av vid stillastående under så lång tid. Ett gott råd:drick inte för mycket pilsner innan gränskontroller. Först efter midnatt inne Kina fick vi gå av uträtta behov,köpa nödproviant och röka. När vi gick på tåget igen var det dags för sängläge. Vaknade en bit in Kina på morgonen. Efter att ha färdats flera hundra mil i sibirien med i stort samma natur hela tiden så kunda vi notera att det var mer naturscenerier i Kina med berg och tunnlar m m än på hela resan tidigare. Mycket vackert på sina ställen. Rullade på in mot Beijing dit vi kom vid 14-tiden den 4 juli. Ändstation!!!
/Janne
halvt medvetslös väntades på båt
Puss älskling!
Davids fötter är i! Promise!
Eventuellt är det så att pappa lagt ut nåt slags inlägg där han beskriver hur JAG eventuellt ska ha betalat en massa pengar för någon taxiresa eller liknande. Jag minns absolut ingenting av händelsen och drar därför slutsatsen att karlns berättelse är ett falsarium.
mvh Prestigeturist
