Därför har jag istället närmare bekantat mig med vår kupéfluga Jurij. Jurij är en förvirrad och rastlös själ som hamnat snett i tillvaron. Snett därför att han vid pass klockan tjugotre igår kväll i ett uppjagat och upprivet tillstånd fattade det ödesdigra beslutet att flyga in genom ett vad han inte visste var en öppen dörr till förstaklassvagn nummer nio i tåg 44 mot Bejiing från Moskva. Ett beslut som innebär att Jurij kommer dö, aldrig kommer träffa sin vänner, sin familj eller sin älskade Maria Ivanova Kusnetskaja igen. De hamnar sexhundra mil ifrån varandra, och även om Jurij överlever kommer det ändå aldrig att funka. Facebooksvartsjukan slår till alldeles för fort ( JAHA, och VEM FAN är den här Pjotr Ilich Makarov nurå!?) Men Jurij håller sig lugn och uppträder idignerat.
Jag har bjudit honom att följa med oss till Baikalsjön eftersom jag föreställer mig att det är en alldeles utmärkt plats att leva sina sista dagar på; äta lite för mycket kolhydrater, dricka lite för mycket nektar. Njuta.
Men Jurij verkar uppgiven, har satt sig i taket utan att röra en vinge, Och vem kan egentligen klandra honom. Livet är vårt eget och ödets nycker är som Italien i Fotbolls-VM: det kan gå hur fan som helst.
Det var i alla fall mycket trevligt att Jurij i sin förtvivlan ändå sökte min kontakt, flög ner på min bröstkorg, kittlades, sa 'goafton kamrat!'
'Goafton herr fluga!'
'Vad flyr ni ifrån?'
'Jag flyr inte alls, jag är på semester med min far, han som snarkar i omgångar här nedanför.'
'Jaså, där ser man. Din far är en väldoftande karl, en sådan man kan trampa runt på i timmar.'
'Haha, det är mycket möjligt, men varför tror du att vi flyr?'
'Därför att jag förställer mig att alla som verkligen vill vara så långt ifrån där de hör hemma måste ha gjort sig omöjliga där.'
'Jag tror nog inte vi är omöjliga, man kan aldrig vara säker, men framförallt är vi nyfikna på världen. Är inte du?'
'Jag vet för lite om världen för att vara nyfiken.'
'Vad skönt det låter, du vet att ibland tröttnar jag på att mitt huvud är så fullt av frågor. Det är nog delvis därför vi åker det här tåget. Det ger ett lugn, en paus från en värld som snurrar fortare och fortare. Fan vet, vi kanske faktiskt är på flykt herr Fluga!'
Han flyger och sätter sig på min nästipp.
'Vi flugor flyr alltid, kan bli uppätna när som helst, så vi är vana. Vem vet min gode herre, du kanske är van vid att fly?'
'Jag hoppas och tror att jag snarare är van vid jakten, ska försöka jaga ikapp allt och inget hela tiden.'
'Det är oroväckande min gode herre, en jägare blir aldrig nöjd, måste döda mer hela tiden. En fluga på flykt är alltid nöjd. 'Se på fan, inte uppäten idag heller!''
'Då flyr vi tillsammans herr fluga. Mot solen.'
---
Jurij berättar om sin älskling, den sköna Maria Ivanova och hur de träffades vid en papperskorg vid Ljubjanskaya Plaschad i söndags morse. Hon uppträdde som om hon var från en fin flugfamilj, förnäm och välstylad på kvinnors överlägsna sätt, något som får Jurij att, även om han gillar att titta, inte egentligen vilja umgås med dem. Därför lade han märke till den söta flugnitsan vid godispappret i solskenet men jobbade snabbt vidare med att leta smulor. Istället var det hon som tog initiativ när hon plötsligt stod framför honom och han tittade upp:
'Skaru verkligen äta den där?'
'Vae, eh, nja javenne, vadårå? Ville du ha den eller?
'Näej du, jag har precis ätit mörk choklad med nötter, fan nästan ett gram, tror jag spricker.'
Det här var sannnerligen en konstig flugnitsa tänkte Jurij, så ung och så självsäker. Rättfram. Och vad fan håller jag på med? Är jag nykläckt eller? Jag kan väl sånt här?
'Okej, så vad vill du mig,' undrade Jurij verkligen. Han pratade trots allt sällan med främmade flugor.
'Du grabben, jag ville bara kolla läget.'
'Jorå, och nu vet du att läget är bra då.'
Ordet IDIOT blinkade i rött framför Jurijs ögon.
'Har du bo häromkring eller?' slängde han omedvetet ur sig.
'Ja men typ, borta vid Kuznetsy Most.'
'Eh, aha, fint, själv har jag bo vid Jaroslavskij vokzal, tågstationen.'
'Det är fint, gott om käk har man ju hört, men eh, har du nån flugvän i boet eller?' Jurij generades av främlingens raka obrydda sätt, han kände hur magen värkte, huden hettade. Vad var det här för något?
'Nja, det är väl mest jag och familjen.'
Han skämdes över att han inte hade något mer imponerande att säga.
'Det låter som att det kan vara trångt uppe vid jaroslavskij.'
'Visst, det kan man väl säga, men vi...'
'Ni vadå?'
'Vi trivs med mycket intryck. Vi har vant oss vid kaoset.'
Intelligent formulerat, tänkte Jurij, det låter bildat, litterärt.
'Jaru, det får man hoppas för er skull. Aja, måste surra vidare, men du det vore kul att ses nån mer gång, du kan väl komma ner till gräsklippningsfesten i Gorkijparken imorrn eftermiddag?
'Aha, trevligt. Var hittar jag dig där då?
'Kom och se lika förvirrad ut som du gör nu så hittar jag dig nog lätt.'
'Jaså, ok, om du lovar att se lika bortskämd ut då.'
Det var verkligen gräsklippningsfest i Gorkij i måndags kväll och den var spektakulär, ett flugsvärmande av bibliska proportioner. Människorna flydde, flugorna spydde. Och på något sätt hittade Maria Ivanova faktiskt Jurij. De åt och de drack och de svärmade hela kvällen tills solen gått ner och vaknade dagen efter mycket vilsna under ett popcorn. 'Jag måste ha blivit hungrig igår, och jävlarrr vad jag måste pissa' sa Maria. 'Surr på en stund'.
Sedan höll de ihop hela tisdagen, satt i parken, flög över floden, och så Marias favorit, pissade på turisternas pannkakor utanför Pushkinmuseet. Hon verkade så smart, så sofistikerad men var samtidigt så vild. Det gjorde Jurij gränslöst fascinerad, han hade träffat en fluga som verkligen stärkte honom, fick honom att kunna bli den där flugan han innerst inne ville vara. Han hade nämligen varit en orättvist osäker fluga hela sitt tre veckor långa liv. Varför fick han inte vara lika orädd och spontan som andra, han som egentligen hade så mycket att ge? Och nu ett sådant där modigt, uppkäftigt flygfä som verkade vilja vara med honom. Kanske älskade han henne, det var för tidigt att säga.
Så kom då de där ödesdigra minuterna när de flög i riktning mot sopcontainrarana bakom jaroslavskijstationen och en uppåtvind fångade Maria Ivanova så att hon försvann uppåt och bortåt och försvann och för första gången lämnade Jurijs sida sedan Gorkijparken. Den panik som exploderade i Jurijs bröst gav svar på hur starka de där känslorna han hade för henne verkligen var och han började leta, flaxade så hårt och fort han kunde, runt runt på stationen men ingenstans såg han någon enda insekt, inte ett enda spröt. Jurijs hjärna stängde av och han flög och flög tills det till slut var mörkt kring honom och han stannade upp för att orientera sig. Var var han? Inte utomhus längre, inte vid någon container - varför hade han inte bara flugit dit och väntat på henne? Hon mådde säkert bra och var väl hungrig igen. Nu var det istället Jurij som var borta och han hoppades att hon letade lika intensivt efter henne, kände samma panik, hade samma bultande hjärta. Han måste hitta henne, måste ut, han är instängd, vägg tak golv, vägg vägg vägg, tak, vägg tak tak golv. Aj. Shit. Aj. Aj. Oj. Aj. VAR ÄR MARIA IVANOVA?
Tystnad.
En brun vägg, ett vitt tak. Ett bord, två sängar, en stol. Det var nu Jurijs värld. Han skulle inte komma ut, flugsinnena räckte inte till. Det var tyst och det var mörkt men kanske fanns det mat, han anade doften av vitlökskorv. Det kom människor och Jurij försökte smita ut utan att hinna. 'Fan. Fan. Fan.' Han gömde sig så gott han kunde, slöt sina fasettögon och gav upp.
'Min älskade flugnitsa, jag har förlorat dig. Jag räckte inte till och världen var för stor. Jag undrar vad jag kunde gjort annorlunda, men jag förstod inte vad som hände. Fast vi vägrar tro det är vi alla slavar under det det oförutseddas krafter, det vi inte kan se och inte kan styra, hur litet och obetydligt det än må vara, och nu är jag borta. Det finns ingen gud Maria, flugors lott är att surra och irritera, kanske para sig och sedan dö. Åt helvete med er allihop, jag dör här och nu, förbannad på orättvisorna men glad att fått finnas till, besviken på mitt slumpartade öde, men lycklig över att ha träffat dig. Jag älskar dig fanimig Maria Ivanova. Du gav mig kraften och meningen och jag har till sist spelat ut min roll. Jag hoppas bara att du lever vidare Maria Ivanova, att du blir lycklig, att du drömmer om mig som jag drömt om dig. Men lev älskling, lev, sörj inte, flyg på nästa fest med rak rygg och dina vackra ögon öppna.'
Han kände hur rummet krängde till och började rulla.
---
Efter en stunds tystnad återvände Jurij till mitt bröst.
'Vet du var vi är på väg min gode man?'
'Javisst käre herr Fluga. Till Peking.'
'Det låter som långt bort.'
'Det är sannerligen långt bort. Så långt att jag har svårt att föreställa mig hur långt det egentligen är.'
'Jaha, det gör väl detsamma. Men finns det flugor i Peking?'
'Det finns massor av söta små flugor i Peking. Jag tror det finns massor av allt där; människor, bilar, flugor, souvenirstånd, torrvaror, allt herr Fluga!'
'Jag tar mig aldrig dit min gode man, jag dör drömmandes om gatorna där. Att flyga över taken tillsammans med Maria Ivanova.'
'Jag önskar jag kunde hjälpa dig, allra älskvärdaste herr Fluga, men det blir svårt.'
'Ja tack, jag vet, jag är ensam nu.'
'Var inte ledsen för din kärleks skull, ångra den inte, för den var värdefull. Den var du och du var värdefull.'
'Tack du min gode man, jag misstänker att vårt samtal varit värdefullt.'
Han satt länge tyst kvar på mitt bröst, tyst, en tystnad vi båda delade andaktsfullt. Någon gång när jag tror att jag skrämde honom lite med mitt bladvändande flög han tillbaks till taket. Jag släckte lampan.
Jag är glad att ha träffat Jurij. Jag är glad att han tog sig tid och det ansenliga mod det måste krävts att prata med mig och berätta sin historia. Jag tror att vi har kommit varandra nära, men det förändrar inte faktum: Jurijs liv är över. Han föll offer för sammanträffanden han inte kunde påverka, men det var de som förde honom till mig och i förlängningen hans historia till er kära ni. Jurij var en intelligent kamrat med höga ambitioner och härlig tjej men han dör ensam och olycklig, precis faktiskt, slår det mig, som så många andra intelligenta varelser med ambitioner gjort i det här landet.
Jag begraver honom nog på en plats på en höjd nära baikalsjön, eller ännu hellre vid en papperskorg på Pekings centralstation. Han vilar i kaos och sällskap av miljoner, precis som han hade velat.
Så slutar alltså livet för min vän Jurij Alexandrovitch Krimov, en fluga som, skulle det visa sig, upplevde mer och träffade fler än de flesta, som på resa sexhundra mil från sitt bo lärde sig att det finns mycket i livet man inte kan påverka, att slumpen avgör. Men Jurij tog sig tid och gav sig själv ro att tänka efter. Jag kommer sakna honom. Jag tror han lärde sig att njuta av det enkla precis som vi tvingas göra i vår trånga kupé. Ett liv och en resa.
