Kalla kriget är slut, och det är ju bra, men spionfilmen blir aldrig vad den en gång varit.

Att röra sig öster om den järnridå som en gång fanns är att känna sig lite lite grann som MI6-agent. "meanwhile in Tver, 60 kilometers west of Moscow." Jag har fluga i bagaget och damer i korta klänningar som möter mig i lobbyn. Men det gör 200 sydkoreanska turister utan RESPEKT FÖR DET SOM KALLAS KÖ på genomresa också. Och jag undrar: varför vill man leva livet som i en film? Det brukar sägas om Manhattan att vara där känns om att gå runt i en film, men varför är det eftersträvansvärt? Jag tror majoriteten av de filmkaraktärer jag känner till lever liv som jag ICKE avundas dem. Ta James Bond. Det är "Licensed to kill" han är, inte "licensed to fuck breathtakingly beautiful women and never call them again". Om nu det är trevligt. Döda bör han, annars dör han. Och det måste fan suga.

Idag har vi hur som helst rört oss som i en spionfilm; med tåg mellan Leningrad och Moskva. Men vi flyr inte från något, har inga hemliga identiteter, inga dolda motiv. Ändå är vi övervakade. Överallt. Det finns antagligen dussintals såväl privata som offentliga organisationer som just nu vet exakt var jag är. Google kollar GPSen, Ryska polisen kollar passregistreringsdatabasen. Överallt metalldetektorer, poliser, pssskontroller. Ni är många som vet och kanske till och med läßer det här inlägget med tolk på något KGB-kontor någonstans (tjenare grabbar, fin stad ni har! Jag undrar, har ni koll på när tunnelbanan slutar gå på tisdagar? Ni kan väl maila mig, på vanliga adressen.).

Ni är så många som vet att jag lika gärna kan skriva det: HEJ JAG HETER DAVID FRIMARK OCH JAG BOR PÅ HOTEL ALFA VID PARTIZANSKAYA I MOSKVA VÅNING 24 INATT! KOM Å TA MIG!

Tråkiga omständigheter men kanske, kanske, nödvändigt för oss som är här med goda intentioner.

Jag och farsan hade i alla fall varit Jason Bournes värsta mardröm som resesällskap med vårt högljudda diskuterande på svenska, ständiga pausande för papperstitt, förvirrade matchningar av Kyrilliska tecken mot våra, samtal med taxichaufförer, kontantfibbel, språkblandningar (Nein thank you, de e bra!), dubbelkoll, tappande av väskor, rökpauser.

Ämnet för många diskussioner har så här långt rört sig kring ämne eftermäle. Vi kommer under resans gång stöta på berättelser om män som offrat hela sina och tusen och åter tusen andras liv åt att göra avtryck på jorden, Lenin, Djingis, Mao, waldner, och vi undrar, var det värt det? Och vad blir våra avtryck? När är vi bortglömda? Borde vi egentligen oroa oss? Sådant dryftas medan vi kliver på röd istället för brun tunnelbanelinje.

Men vi kommer till sist fram såklart, och softar just nu järnet på vårt hotellrum men utsikt över izmaylovskijparken, en park som är stor hörni, vi gissar från fönstret att den kanske är ungefär som stockholms innerstad. Stan är ju överhuvudtaget stor, större än du nånsin tror, västerlänning liten.

Imorgon är det stadsvandring på agendan. Kan ni tänka er Janne Frimark på röda torget?

Nu ska jag gå och sätta tvåtusen rubel på rött.