Hemkomst- några tankar om resan

Nu har vi varit hemma några dar. Det har varit en fantastisk resa. En del var själva tågresan. Det är nåt speciellt att vara så länge på ett tåg och bara befinna sig där i tågets värld. Avbrotten var stoppen på stationerna och att gå till restaurangvagnen. Sen träffade vi en del trevliga människor inklusive en gruppresa från Iventus. När vi nu var två så var det intressantare att ta sig fram på egen hand även om tågbiljetter och hotell var bokat i förväg. Annars fungerade allt med bokningar ,utflykter hotell m m. Men vi har klarat att ta oss fram själva. 3,5 dygn var den längsta tågetappen i ett sträck Moskva-Irkutsk. Ändå var det skönt med stoppen och hotellen, hygienen blir väl inte den bästa efter flera dygn på tåg.

Sen har vi varit i tre miljonstäder varav två megastäder och en kanske lite mindre men trevlig, Irkutsk. Grannstaden ST Petersburg imponerade, synd bara att det ska vara så krångligt att ta sig dit pga visumreglerna. Moskva var stort och ryskt medan Beijing där vi var senast är just nu färskast i minnet.

Om man ska försöka ge nån kommentar om de olika länderna så är Moskva och Ryssland mycket sig själva nog. Visst finns det influenser av väst som i t ex mat och mode och man slås också av antalet lyxbilar av typen Mercedes, BMW och Audi, överhuvudtaget var bilparken modern och stor och trafiken mäktig på ibland 8-filiga vägar i stan. Ändå finns det säkert stora klasskillnader och korruptionen är stor även om man inte märker det som turist på genomresa Det känns ändå som att Ryssland sluter sig och man noterar att i det officiella Ryssland är det ryska som gäller. Ta tex tågvärdarna som trots att det var mest internationella resenärer på tåget nästan demonstrativt vägrade förstå eller säga ett ord på engelska. Läste också i Aeroflots tidning om deras satsning på billighetsflyg så gällde det bara Krim där det förväntades bli stor trafik i sommar när det nu ”kommit hem” och andra orter i deras stora fina land. Inget om nåt internationellt utbyte där inte. Jag tror att ryssarna tycker att Ukraina ska tillhöra detta fina Ryssland och förstår nog inte varför man bråkar om det.

Kina och kineserna upplevdes som mer öppna mot omvärlden även om vi vet att partiet hade stoppat både Facebook och Google t ex. Den stora handeln har nog bidragit till det. Kineserna upplevdes ändå som gladare och öppna trots att deras språk är fullständigt obegripligt för oss. På alla ställen där västerlänningar kunde tänkas vara fanns det personer som kunde engelska (utom på vårt hotell). David sa annars att han tyckte så bra om Beijing att han skulle kunna tänka sig att bo där. Många kineser såg ganska glada och välmående ut och en stor del har nog fått det hyfsat bra med den ekonomiska utveckling som är i Kina. Hur mycket betyder yttrandefrihet och demokrati är den retoriska frågan. Det fanns inte så många tiggare på gatorna som i Stockholm och de som fanns var inhemska handikappade. Partiet tar tydligen inte hand om dessa sina minsta i detta kommunistiska land samtidigt som lyxbilarna fanns i rikligt mått även här. Det kanske är så att klasskillnaderna blir stora i alla politiska system men här får vi åtminstone tänka och tycka som vi vill.

David har fotograferat enormt mycket. Det var noga med hur man tog sig ut och ofta sa David stäng munnen. Men jag har faktiskt tänder. Jag har också fått agera som en mindre entusiastisk fotograf annars skulle ju David inte få vara med på några bilder från resan. Men det har nog blivit fler bilder på mig totalt.

Jag vill avsluta med att tacka David. Även om du var sponsrad så är det nog inte så många i din ålder som kan tänka sig att resa med sin 67-årige far så pass länge och stå ut. Vi har också gjort det på någorlunda lika villkor även om din fysik är av naturliga skäl är betydligt bättre som när vi fick släpa resväskor upp och ned i tunnelbanorna. Du är en så öppen och social person med en utstrålning runt dig som väcker uppmärksamhet. Det har varit en ynnest att få vara med sin vuxne son under så lång tid tillsammans. Det är något som jag kommer att bära med mig resten av mitt liv. Tack David.

Slutligen vill jag tacka våra sponsorer för att denna resa kunde bli av, jag har alltid drömt om att åka transsibiriska järnvägen. Tack för denna Memorial Tour of E and G Frimark.

Med detta avslutar jag mina inlägg i bloggen.

/Janne

Vidriga, vidriga människor

Hotellrum. Beijing. Paus från alla intryck. En stunds stilla eftertanke, en stunds allvar. 

VIDRIGA, VIDRIGA MÄNNISKOR!

Hur i alla gudars namn är det möjligt att vi gör så här, att det är så här, att människans mörkaste vrår också är de mest storslagna?

För tredje gången på kort tid stod jag tidigare idag på det stora centrala torg som utgör mittpunkt i en stor stad, centrum för landets kulturella och politiska liv, där man med gigantsikt pompa och ståt, utan tillstymmelse till perspektiv eller självrannsakan, hyllar den MAN man betraktar som sin STORA ledare. Klumpen i magen är som en basketboll, ett bowlingklot av svartaste granit.

Vladimir Lenin - ansvarig för det politiska system som under 70 år mördade besinningslöst, deporterade, avrättade, krigade, förslavade, utrotade. Vissa källor säger 10 miljoner dödade, andra 25.

Smile for the camera. Bow to the leader.

Djingis Khan - Befälhavare och Khan över den armé av hästburna soldater vars enda och mest framgångsrika strategi genom alla tider var förintelse, slakt och våldtäkt. En krigsmakt vars soldater var så ojämförligt obarmhärtiga att samtida källor inte kunde förstå hur det var möjligt. Här handlade det inte om att vinna utan utplåna, vilket de också gjorde. Miljontals människor som dog och oräkneliga tusenåriga kulturskatter som förintades.

Tusentals dödade per soldat, miljontals per månad när det var som värst, med kniv och svärd och händer. På 1200-talet.

Smile for the camera. Bow to the leader.

Ordförande Mao Zedong - Tamejfan tidernas sämsta politiker alla kategorier, en snubbe vars politiska reformer möjligen syftade till att ena och industrialisera Kina, och även om dessa kanske ökade Kinas stålproduktion så DOG TIOTALS MILJONER MÄNNISKOR bland annat till följd av att de inte hade något att äta när de inte längre fick odla. Dessutom förföljdes och avrättades mer eller mindre var enda sate som ville och försökte tänka lite själv. Med mera med mera mina vänner. Kulturrevolution and/or masslakt.

Smile for the camera. Bow to the leader.

Det kan inte beskrivas som någonting annat än höjden av absurditet att det är dessa svin som hyllas som landsfäder och helgon på de symboliskt viktigaste platserna i sina respektive länder, i Maos fall har man till på köpet konserverat själva liket till allmän beundran på ett torg som heter HIMMELSKA FRIDEN! I direkt anslutning till den plats - förbjudna staden - som fungerat som administrativt och symboliskt centrum för den totalitära kejsarmakt som Mao och hans revolution syftade till att störta.

Kontroll av informationsflödet är allt kära ni, vilket den ryska nyhetsrapporteringen under vårt besök visat. Om ni i väst till exempel bara visste hur oändligt vidriga den ukrainska armén är mot den stackars ryska minoritetsbefolkningen.

Det går att kritisera länderna i väst och den västerländska kulturen för mycket; ett ekonomiskt välstånd som bygger på ett systematiskt förtryck av människor i låglöneländer, en demoralisering där inget längre är heligt, en individualistisk strävan där ingen längre duger, äcklig mat och fula gympaskor, men vi lever i alla fall i den relativa frihet som tillåter mig skriva det här, dig att läsa det och om du vill, hata mig för det.

Jan Björklund är en direkt dålig utbildningsminister.

USAs sjukvårdssystem är i alla avseenden pinsam för ett modernt demokratiskt land.

Israels dödande av civila palestinier i områden man sedan femtio år ockuperat är folkrättsbrott så det visslar om det.

Jag får skriva så. Jag får faktiskt skriva så.
Ett oändligt tack för det demokratikompisar.

Beroendeställning

Skål revolutionskamrater! Vi har nu gjort det vi skulle, tagit oss ända hit, nästan 900 mil från Helsingfors, till Dengshikou, som ligger så centralt i Beijing att man nästan blir lite rädd. 

Skumpedumpedumpandets match mot förnuftet är slut för denna gång och vi klarade det. Den sista sträckan mellan Ulan Bator och Beijing blev den kanske tuffaste faktiskt.

En intressant aspekt av att vara på riktigt lång tågresa är att man efter ett tag passerar över gränsen där man är tågbolagets och därför vagnpersonalens (provodnitsornas) kund, över till den punkt där man istället hamnar i en absurd beroendeställning till dem. De basala behoven tar överhanden över viljan att få god service och bekväm resa. Man är inte längre gästen, turisten, människan, man är det kissnödiga godset.
'Snälla provodnitsa, jag måste kissa!'
'Snälla provodnitsa, ge mig nåt att dricka!'
'Snälla provodnitsa, ja e hunggriii'
'Snälla snälla provodnitsa, låt mig ladda min ipad'
'Mamma mamma mamma, jag MÅSTE kissa!'

'Njet!'

Ty tåget är deras, och makten, och härligheten, i evighet.

Dessutom har jag vid det där laget sedan länge sluta bry mig eller ens komma ihåg att de inte talar något av de språk den numera femåriga David någonsin hört.

Ärligt talat, gränspassagerna suger Djingisballe, för vi fick absolut inte göra något annat än att sitta. Här blev vi ordentligt felinformerade av vår några år gamla upplaga av guideboken Lonely Planet, som fick gränspassagerna att låta som rätt så trevliga sociala tillställningar. Tyvärr är det nog så att dessa med förändrad tidsanda gjorts betydligt tuffare, kontrollerna noggrannare, disciplinen hårdare. Vi fick sitta still i våra kupéer i timmar, utan toalett, utan möjlighet att skaffa något ätbart. Dåligt förberedda och dåligt informerade var vi och jag drabbades av en lättare panik. Armhävningar och jägarvila. Kallt vatten i ansiktet.

Men bara någon kilometer bort vet vi, finns en annan värld, en plats som bara existerar i drömmar, ett sagoland där alla äter ris med pinnar och kan trolla. En plats som innan tiden var tid, innan grekerna kommit på att man kan tänka, innan världen blev vår, lett utvecklingen av våra sofistikerade men barbariska samhällen.

Ett land med miljarder vanliga människor precis som du och jag, och strax är jag där.

Smaka på det. Tanken svindlar.

Kina.

Det finns många kineser i Beijing

Väl framme i Beijing gällde det att hitta en taxi till hotellet. Redan utanför järnvägsstationen vällde det fram med människor och det var en klibbig värme som kom att gälla hela tiden i Beijing. Ingen sol på nästan hela tiden, en kort stund en dag enbart. Stod ordentligt i kön för vanliga taxi med taxameter, ville inte bli blåsta med taxi för turister som erbjöds. Hotellet var helt OK lite slitet men med alla moderna bekvämligheter. Vi var nog de enda västerländska gästerna på hotellet, receptionen kunde ingen engelska och när David körde med alla språk inkl. svenska så fnittrade bara de kinesiska tjejerna.

Det visade sig snart att hotellet låg mycket centralt nära den stora affärsgatan Wang Fujing och det var bara ca 2 km till Himmelska Fridens torg. Strosade runt i centrum och genast blev vi angripna av en konstskojare. Antar att vi åt nånting också på kvällen, på em vet jag att vi åt på en liten kineskrog nära hotellet.

Nästa dag var det dags för utflykt. Upp tidigt, hämtning kl 7.30. Det visade sig att det var vi och 6 kenyaner med på bussen, en jobbade på ambassaden och de andra var på besök. Först åkte vi till ett gravtempel för någon kejsare. Jag varken kan eller orkar beskriva de olika templen och palatsen vi besökte, det gör sig bättre på Davids bilder. På väg dit såg vi det omtalade fågelboet och olympiaparken. Förstod också hur stort Beijing är flera mil med höga hus och stora vägar. Beijing har 21 miljoner invånare och är stort som hela Belgien. Sen iväg till en jadefabrik. Efter att fått en allmän beskrivning av brytning och bearbetning av denna ädelsten så förstod vi att det gick ut på att köpa. Så fort man gick runt och tittade på nåt så omgavs man av 1-2 engelsktalande kinesiskor litet jobbigt tycker jag. Nåt litet kanske det blev ändå. Därefter lunch där.

Efter det var det dags för dagens höjdpunkt Kinesiska Muren. Mycket trafik det var lördag och dessutom semester även för kineser så det var köstopp litet här och var. Väl där så var det dags för klättring på muren. Utgick lite löst men efterhand blev det brantare och det gällde att ta sikte på nästa avsats en i taget. Jag blev mer och mer och mer anfådd och flåsig ju högre upp jag jag kom men hade gett mig den på att ta mig till den avsats som jag trodde var den högsta. Lyckades och jag var t o m före tre kenyaner som var betydligt yngre än jag. Fick en applåd av dom. David och en kines som hade kinesiskt rekord på 400 meter för 45-åringar och hade varit i Linköping lyckades se att man kunde gå ännu högre och gav sig iväg ytterligare en bit. Sen skulle man ner också och det var nästan jobbigare för mig med min lite taskiga balans så jag fick ta det försiktigt. Kom ner så småningom alldeles darrig i benen och strax efter kom David också darrig och han gnällde över att han hade ont i vaderna flera dar. Skönt att sitta ner med en Coke på en stol och vi köpte var sin T-shirt med texten ”I climbed up the great wall”.

Sen dags för ytterligare ett företagsbesök. Denna gång en silkefabrik först en genomgång och sen skulle det handlas. Jag har inte åkt till Kina för att köpa överkast i silke annars fanns det ett som skulle passa utmärkt i vårt sovrum. Gick ut och rökte för att undkomma säljarna. Efter det hem till hotellet.

En stund på hotellet sen ut på stan igen, skulle hitta ett matställe som skulle ligga vid affärsgatan som vi inte hittade. Lördagkväll, enormt folkliv inte minst i en gränd från affärsgatan där det var totalt knökfullt. Såldes diverse mat och rekordet var levande insekter som tydligen skulle ätas. Inget för mig men det blev nog bra bilder. Vi återvände efter en stund och sa att vi får gå och äta på ett ställe vi sett på vägen vi behövde nåt att äta. En uteservering med kinesmat men det fick duga.

Ett statement: Fumliga jag kommer nog aldrig att lära mig äta med pinnar. David däremot han slafsar i sig med stor ackuratess med sina pinnar. Dessutom började jag få en visst lätt illamående av kinesmat. Efter maten ganska direkt hem till hotellet.

Lugn söndagförmiddag. Sen bestämde vi oss för att gå till Himmelska Fridens Torg. Ju mer vi närmade oss ju fler kineser. Tro nu inte att jag har nåt emot kineser det är bara det att de är så många. När vi var framme så kom vi till en port in till den Förbjudna staden med den berömda bilden av Mao ovanför. Dit ska inte gå in för dit ska vi ju i morgon sa vi. Två sekunder senare drog sig ända David dit, antagligen för att ta kort och plötsligt var han försvunnen. Väntar tänkte jag men han dök aldrig upp. Stod där länge utanför och såg horderna som var där. Stod och mer och mer och ilsknade till över bilden på ”tjocka Mao”, denne slaktare av massor med människor som fortfarande hyllas. Efter ca 45 minuter gick jag hem till hotellet, jag hade nycklarna men David hade pengarna så jag kunde inte köpa nåt drickbart i den 35-gradiga klibbiga värmen. David kom hem nån halvtimme efter mig- Han hade stått och väntat på mig innanför och sedan skulle han hitta en utgång vilket tog tid. Vi hade tänkt se mer av Himmelska Fridens Torg men det blev tyvärr inte så.

På kvällen ägnade sig David åt lite personlig Shopping med mig som ett inte alltför inspirerat sällskap. Denna kväll ville jag inte äta kinesiskt och vi hittade en irländsk pub där jag fick äta Shepherds Pie (köttfärs med gratinerat potatismos)och några öl och kaffe, en lisa för magen.

Förstår förresten inte varför det varje kväll när vi var på väg hem vid midnatt alltid kom fram två damer (alltid två) som tyckte att vi skulle ta en öl med dom. Det gjorde inga på dag tid. Lite förstår jag kanske och David var bra på att tacka nej. En kväll fick vi epitetet ”fucking gay” slängt efter oss,

Nästa dag min födelsedag. Trodde först att vi skulle ut på tur men det visade sig vara dan efter. Inte direkt kaffe på sängen inte direkt läge för det. David kollade lite om områden vi kunde åks till och först åkte vi till ett område vid en stadion. Visade sig inte var så mycket parkområde men vi gick runt i stadsdelen ett tag Ett önskemål jag hade var att få dricka kaffe med nån kaka på nåt ställe. Hittade faktiskt ett ställe där jag drack kaffe med ett ”danskt” wienerbröd. Tog sen tunnelbanan till en park Ben hui tror jag den hette.

Apropå tunnelbanor förresten. Vi åkte ju med tre på vår resa och den i Beijing var den klart modernaste och dessutom hade man namnet på alla stationer med vanliga bokstäver. Dessutom utropade man all stationer även på engelska. I Moskva var det bara ryska som gällde.

Det var en vacker park med en sjö och naturligtvis mycket folk. Gick runt där några timmar innan vi gick ut för att hitta nåt ställe att äta på. Gick ett bra tag hittade inget så det fick bli en sunkig kineskrog så småningom.

På kvällen hade vi sagt att vi skulle äta Pekinganka och den som skulle vara Beijings bästa låg inte så långt från vårt hotell. Blev mycket väl mottagna av flera i personalen. Davids tatuering väckte visst uppseende och inte bara där liksom hela hans stil och apparation ofta gjorde. Det kom in en hel anka som skars upp i småbitar vid bordet på ett elegant sätt. Set skulle ätas ungefär som tacos med ett tunt bröd som man skulle lägga bitar av ankan med tillbehör. Vi fick en grundlig demonstration av hur det skulle gå till. Drack en chianti till, enda gången vi drack vin till maten. Avslutade kvällen på en hotellbar med kaffe och konjak/whisky. Det var min födelsedag.

Nästa dag, den sista, var det den andra turen. Tidig uppstigning och första anhalten var den Förbjudna Staden. Det månghundraåriga kejserliga palatset där kejsarna härskade med oinskränkt makt under flera hundra år. Gick runt där under någon timmes tid. Sen sa guidenatt vi skulle åka till nåt institut för traditionell kinesisk medicin med månghundraårig kunskap. Institutet hade det tjusiga namnet China Academy of Medical Sciences och låg alldeles nära Förbjudna staden. Mycket prydliga lokaler. Guiden hade pratat nåt om att där skulle man kunna få fotmassage. Jag tänkte att det ska jag nog försöka undvika. Men där gick jag antingen på världens blåsning eller så har jag investerat för hälsa resten av livet. Vi blev inlotsade till ett rum med bekväma stolar och pallar runt omkring, undrade vad det var. På plats så bars det in baljor med nån geggig vätska i som man skulle sätta ner fötterna i. Det var bara att ta av sig dojorna och strumporna och ner med fötterna. Sen kom det in en naturläkare och pratade om traditionell medicin. Det krävdes 12 års utbildning för att bli naturläkare, först 7 år naturmedicin och sen 5 år traditionell västerländsk medicin. Det påstod han åtminstone. Under tiden hade det kommit in en dam per person som började ge fotmassage. När föredragningen var klar kom det in en läkare och en engelsktalande dam till var och en av oss. Där låg man med en som masserade fötterna, en läkare på ena sidan och en engelsktalande dam på andra sidan. Man var ju ett öppet mål. Fick ju också bekänna att jag haft en stroke och att jag var rökare. Läkaren kände av ens handleder och det var ju inte alls bra, blodet och huvudet främst. Detta trots att jag var på vårdcentralen för nån månad sen och mina värden var bra. Kände mig nästan som jag skulle dö där och då. Sen började säljsnacket. Om jag köpte deras mediciner så skulle jag få ett långt liv med god hälsa. Presenterades vad det skulle kosta. Det var inte så att jag blev ruinerad för resten av livet men det var mer än vad egentligen reskassan tålde. Först ville de sälja för tre månaders kur sen fick jag i alla fall ner det till två men jag gick på det. Bara att hala upp kreditkortet medan jag låg där och fortfarande fick massage. Så nu har jag fått ett antal burkar i snygga förpackningar och jag har börjat ta 3 olika sorters piller två gånger om dan. Fotmassagen var i alla fall skön. Det var bara jag och en tysk Gustav från Freiburg, en man i 50-60-års åldern som handlade. Bägge hade vi ågren efteråt men vi var väl de givna offren. David däremot var mycket frisk och speciellt huvudet var mycket bra. Antar att de menade insidan. David uttryckte i alla fall förståelse för att jag gick på det.

Efter denna omskakande upplevelse åkte vi och åt lunch på ett ställe och därefter till ett ytterligare säljställe, en pärlfabrik. Försökte hålla mig undan så mycket som möjligt och fick syn på en kaffebar där jag bjöd tyske vännen på kaffe tillsammans med David. Den sista anhalten var Sommarpalatset med en stor sjö och en väldigt stor park. Där vistades kejsarna sommartid och även vintertid förekom aktiviteter när det blev is på sjön. Tyske Gustav ( Adolf), han påstod att hans far var inspirerad av Gustav II Adolf när han fått sitt namn, tog följe med oss. Där gick vi runt i 1,5 timmar. Det var även ett svenskt par från Stockholm med på denna utflykt. Sen hem till hotellet i den täta trafiken så dags, var hemma ca 18.00. David hade frågat guiden om öppettider på en marknad som han ville till och fått beskedet att det var öppet till 20. Han ville ge sig iväg dit och gjorde det också, jag sa att jag inte orkade. Tyvärr visade det sig att det stängde 19 och han kom försent. En besvikelse för honom han hade nog en del idéer om att handla där. När David kom hem igen sista kvällen. Gick ut och käkade på Molly Malones den irländska puben. En god köttbit några öl och kaffe. Hem för några timmars sömn innan matchen Tyskland -Brasilien. Vilken överkörning. Matchen började 04.00 kinesisk tid. Stort intresse för VM i Kina förresten trots att de inte var med. Sände långa fotbollsmagasin på kvällarna. Efter matchen var det ingen idé att sova mer utan bara att packa och sen äta frukost. Gav oss iväg strax före 8 och valde snabbtåget till flyget, vi ville inte riskera att hamna i nåt trafikkaos i morgontrafiken i en taxi. Gick bra även om det blev en del släpande på resväskor i tunnelbanan för gubben. Väl framme började det tråkiga. Först långt köande till incheckningen och sen tre säkerhetskontroller. Det är tråkigt att flyga numer, och man känner sig som en potentiell kriminell men det går ju fortare att ta sig över Sibirien. Missade taxfree i Moskva. Aeroflot var annars helt OK. Hemma i bostaden ca 20.30 på torsdagskvällen.

/Janne

Ingen Mongolian Barbeque

När jag var kid och åkte 'in till stan' med pendeln från Tullinge la vi ofta månadspengen på att käka. Mcdonalds kom i första hand som det ekonomiska men urbana alternativet, I andra hand var det Kungshallens tacos och pizzor som gällde. Men, skulle vi någon gång lyxa till det riktigt riktigt ordentligt, då var det Mongolian Barbeque som gällde. Det var så gränslöst coolt och exotiskt att man där fick välja VAD MAN VILLE i en buffé och sedan stod en stekare i ordets rätta bemärkelse och wokade det man valt medan man SJÄLV FICK TITTA PÅ! 

Jag kunde då inte tänka mig att en restaurang kunde vara coolare eller godare. 

Därför var det med stor förvantan jag kom till Ulan Bator och äntligen skulle få äta riktig Mongolian barbeque i Mongoliet. Det känns alltid rätt och trevligt att äta lokala specialiteter när man besöker nya platser: blinier och kaviar i Moskva, pekinganka i Peking, vodka och tallbarr i Sibirien och ja, vad vet jag, morotslåda i Helsingfors.

Tyvärr måste jag då berätta att jag inte kunde hitta någon mongolian barbeque-restaurang i Ulan Bator. Ingen nostagiskt svettigt wokad strimlad fläskkarré med bambuskott denna gång. Jag som hade tänkt mms:a Martin och Fabbe och ba: Den här gången är det på riktigt boys! Livet blir inte alltid som man tänkt sig. 

Däremot har jag fått veta hur en riktig storslagen mongolsk grillafton går till! Så här! Man kör långt åt helvete ut på stäppen, plockar fram sin samling med ettöressmällare ur handskfacket och kastar ner ett par i hål i marken för att på så sätt skrämma upp murmeldjur till ytan. När de då sticker fram huvudet skjuter man dem på nära håll med farfars gamla bössa. Sedan tar man fram kniven, flår murmeldjuret på plats, styckar upp det lite lagom noggrant, slänger renset och stoppar tillbaks de fina bitarna i skinnet, syr ihop hela härligheten och grillar över öppen eld, äter, snackar och dansar sedan i skymningen till bilradions maxvolym. Härligt va! Visst blir man sugen!

Det är kanske en sådan restaurang jag borde starta i turistfällemeckat runt Drottninggatan, med Fadde Darwich utklädd till Djingis Khan i dörren. 'THE REAL MONGOLIAN BARBEQUE - genuine cousine, genuine steppe experience.' Äntligen har jag chansen att tjäna riktiga stålar!

Livet blir inte som man tänkt sig och krögare hittar på vad fan som helst för att kränga nudlar.

Revolutskij

Jag gillar Irkutsk. Först förstod jag inte varför, men sen när jag fick tid att tänka tillbaka insåg jag vad det var, det där som växte i mig när jag vandrade nedför gatorna i stan.

Revolution.

Inte alls så att den syns eller hörs, och inte fick jag veta något mer, men magen säger att här är det ett uppror på gång, här gror motståndet, här längtar friheten. På bakgårdar, övervåningar, källare. I det dolda. Något som kokar och väntar på att få brisera. Något vackert.

Men än så länge tystnad. 

De gamla delarna av stan är också, hur ska man säga, hm, HORNSTULLISH! (Inte så att jag tror att Hornstulls invånare är kapabla till någon revolution, snarare kanske en rejäl realisation. Men det där är en helt annan och inte omöjligen mer infekterad diskussion.) Det där ansträngt kreativa som vill vara så mycket och blir en handdrejad röd träsko i recyklat material. En vacker solnedgång över en nyrenoverad hyresrätt. 

Fast antagligen är det det jag gillar. Ambitionen. Drömmen. Lekfullheten. Gamla graffitimålade pianon i parken. Irkutsk björkar i gatlyktors sken. Tron på att den där gubbfan snart tvingas hålla käften.

Shit. Tänk om jag har rätt.

Sista färden eller till slut mål

Först, jag glömde Bajkalsjön. Det var ju ett syfte med besöket i Listjyanka att se Bajkalsjön. Den är 63 mil lång, 6mil bred och 3900 meter djup som djupast. Vättern släng dig i sjön så att säga. Man såg bara en liten del, svårt att uppfatta storleken. Var ju tvungna att känna på vattnet,iskallt. Jag härdade väl ut några sekunder längre än David som i princip ryckte upp fötterna direkt. Ändå såg vi folk som badade hela kroppen.

Åter till tåget. Resan från Irkutsk till Ulan-bator var den kortaste sträckan men kanske också den tråkigaste. När ska Ryssland bli internationellt? Kanske vill Ryssland bara vara Ryssland och undvika det farliga väst. Samtidigt kan man inte undvika att märka västs påverkan i musik o kläder t ex,tydligt i Irkutsk. Putin har en del att bita i för att skydda landet från det farliga Väst. Anledningen till att jag tar upp detta var vår tågvärd. Trots att det bara var vi ,ett antal amerikanskor och några tyskar i vår vagn så låtsades hon inte förstå nånting annat än på ryska. Å andra sidan undrade amerkanska damerna var det var för flagga när vi stod vid den ryska gränsstationen. Gränskontrollerna var en omständig procedur. Först vid den ryska gränsen och sen den mongoliska, det tog totalt 8 timmar. Sen sömn Och när vi vaknade såg vi den mongoliska stäppen. Såg ut som man förväntade sig. Ett problem på den här delen var också att vi inte fick nån mat,vi hade missat restaurangvagnens öppettider och hade inte införskaffat tillräcklig nödproviant. David såg desperat ut av hunger när vi kom till Ulan-Bator. Själv har man ju en del att ta av.

En chaufför mötte oss på stationen. Efter att lyckats att hitta  nåt för den akuta hungern,en macka, och ta ut pengar så körde han oss till den camp vi skulle vara en dag. Det var två timmars resa varav sista biten på inte grusväg utan snarare  en gropig sandväg på den mongoliska steppen. Man kan väl säga att steppen och det mongoliska  landskapet såg ut som förväntat. Vä framme kunde man notera att mitt nowhere låg en stor anläggning. Den hette Hustai och var en stor nationalpark. Det som va unikt med campen var att en holländare hade fått för sig att återsimplantera de vildhästar som funnits i Mongolia och som nu enbart fanns kvar på några djurparker o liknande. Den påstods ha 2 kromosomer mer än vanliga hästar om det nu var sant. Detta sas i alla på den info vi fick när vi kom dit. Vi bodde i s k ger, en slags sofistikerade tält som ni säkert sett på bild annars se Davids.

På lunchen f ö stötte på en svensk läkare i 35-årsåldern som hade vari i mongolia ett par veckor för att operera på fängelser, fångar får dålig sjukvård här. Han gjorde det på sin semester, en hedervärd insats. Efter lunch skulle vi ut och titta på vildhästar. Det var vi och läkaren och några guider. Drog iväg ut över nejderna med bilen. På vägen såg vi murmeldjur de äts här. Vidare mot hästarna det spanades i kikare och det påstods att de såg nåt men jag hade svårt att se nåt. Sen skulle vi ut ur bilen och upp för ganska lång kulle eller berg. Först började vi gå en bit sen skulle vi högre och sen lite högre och högre. Frimark blev mer och mer på efterkälken (den äldre alltså) men jag tog mig upp pinsamt flåsande. Ni som spelar golf vet vad en mördarbacke är, detta var ett antal på raken, dock utan golfbag. Och inte såg jag några hästar men de andra påstås ha sett nåt i fjärran. De andra sa att de sett hästar men det var med kikare på långt håll . Var också till nåt gravfält på steppen. Sammantaget var det intressant att få känna på den vilda mongoliska steppen men färden tog så lång tid att det inte blev nån ridning.

Middag på campen och när vi precis ätit klart drog det upp till åskväder så vi blev uppmanade att gå till våra tält(ger). Det drog över efter nån timme så vi hann med en kopp kaffe innan det var läggdags. Förvånansvärt förresten att italiensk kaffekultur med latte espresso m m finns överallt.

Sov väl hyfsat i våra hyddor på natten och på morgonen hände inte så mycket mer än frukost och sen till Ulan-Bator. Blev skjutsade till vårt hotell och sen en liten shoppingtur på stan. Kul va? Stan var inte uppyggd på tält precis, åtminstone inte i centrum där det pågick en väldig byggverksamhet  och det var en enorm trafik. Bilen lever verkligen i dessa länder. Gick ut igen på kvällen,David hade missat kameran så det blir inga bilder på det stora torget framför parlamentet med Djingis Khan. Se kommentarer om honom på annat ställe. Hittade på måfå ett jättetrevligt matställe (fantastisk lokal) där det senare spelades senare dansmusik 50 o 60-talslåtar med några tyskar i stöten, sdom det visade sig dagen efter också var med på tåget. Tyvärr tidigt i säng för tåget gick tidigt med missad hotellfrukost transfer till tåg stationen kl 6.45. Ont om röka i Ulan-Bator förresten vilket hade sina konsekvenser senare på resan. Några bekanta på tåget bl a den svenska gruppen och detta tåg var det modernaste på resan. Färdades först genom stäppen som mer och mer övergick till Gobiöknen ända fram till kinesiska gränsen. Mer och mer öde landskap. Framme vid gränsen på kvällen med först mongolisk gränskontroll och sen kinesisk och däpå boggiebyte på tåget eftersom Kina har annan spårvidd. Tog många timmar och var extra plågsamt eftersom toaletterna stängs av vid stillastående under så lång tid. Ett gott råd:drick inte  för mycket pilsner innan gränskontroller. Först efter midnatt inne  Kina fick vi gå av uträtta behov,köpa nödproviant och röka. När vi gick på tåget igen var det dags för sängläge. Vaknade en bit in Kina på morgonen. Efter att ha färdats flera hundra mil i sibirien med i stort samma natur hela tiden så kunda vi notera att det var mer naturscenerier i Kina med berg och tunnlar m m än på hela resan tidigare. Mycket vackert på sina ställen. Rullade på in mot Beijing dit vi kom vid 14-tiden den 4 juli. Ändstation!!!

/Janne

Irkutsk

Listvyjanka, Baikalsjön

halvt medvetslös väntades på båt

Puss älskling!

Davids fötter är i! Promise!

Femtio stadier av tåg

Håhå va skönt att äntligen vara på tåget.

Jaha, så vad gör vi nu då?

Nämen läsa lite då kanske.

Låter inte tåget rätt mycket egentligen?

Nämen, det här kan bli segt. Man borde gå på lite upptäcktsfärd. 'Frimark, ska vi kolla runt lite i de andra vagnarna eller? 'Njae, jag tycker det var rätt mysigt att sitta här jag.'

Nähä, nämen läsa lite då kanske.

Ett träd, två träd, tre träd, fyr..fe..sesju, ått, nittiotr, äh fan. Ett träd, två träd, sjutto....tretti...femt. Äh fan. Ett träd , två träd, sju.femton.trettioni...åttiosj. Tvåhundrstritt.. ÄH MEN VA...!

Näha, läsa lite då kanske!

Zzzzzzzzzzzzz. 

'Nähä Frimark, ska vi käka lite snart eller?' 'Njae, jag tycker det var rätt skönt att sitta här jag.'

Låter inte det här tåget rätt mycket egentligen?

'Fan att det inte finns wifi Frimark!' 'Njae, jag tycker det är rätt skönt stt bara sitta här jag.'

'Näe Frimark, nu måste vi fan käka, ja e så jävla hungrig.'

Fin restaurangvagn, här stannar vi.

Zzzzzzzzzzzz

'Nästa station Ingenstans!' Vi får gå av, vi e laddade vi e tända! Vi får gå av, på station kan allting hända!

Mysig kupé vi har!

Nämen, jaha, eh, läsa igenom lite gamla sms kanske?

Zzzzzzzzzz

'Ska vi spela nåt spel eller nåt Frimark?' 'Njae, jag vet inte, tycker det var rätt skönt att bara sitta här jag.'

Zzzzzzzz

'Nästa station Ingenstans!' Vi får gå av, vi e laddade vi e tända! Vi får gå av, på station tar jag löpvända!'

'Näe Frimark, nu måste vi fan käka, ja e så jäevla hungrig!'

'Vodka vodka vill jag dricka...'

'Hi strangers! I'm David, from Sweden!'

Alltså skogen är så stor, och jag så liten, så varför slutade de sälja Toy egentligen?

'Farsan! Ta en bild på mig när jag låtsas titta drömskt ut genom fönstret!' 'Njae, jag vet inte, tycker det var rätt skönt att bara sitta här jag.'

'Nästa station Verkligen Ingenstans!' Vi får gå av, vi är laddade vi är tända! Vi får gå av, vi ska kramas med okända!'

Nämen, det vore gött med sällskap i kojen.

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

'Gomorron Frimark, har du varit vaken länge?' 'Njae, jag tog ett bloss och sen tyckte jag det var rätt skönt att bara sitta här lite.'

Har Schweinstieger varit skadat eller helt enkelt petad?

'Nästa station En Svinstor Stad Som Ni Turister Antagligen Aldrig Hört Talas Om!' Vi får gå av, vi är laddade vi är tända! Vi får gå av, finns det kaviarkiosk måhända?

'Fan Frimark att det inte finns wifi!' 'Ja eller hur, Croneman skriver i DN idag, hade varit trevligt att sitta här och läsa lite.'

Å älskade restaurangvagn, mitt hem och hjärtas lycka, äntligen möts vi igen.

Å älskade kupé tre, min tron och min borg, äntligen är vi tillsammans igen!

Zzzzzzz

'Nästa station GULAG-läger 73' Vi får gå av, vi är laddade vi är tända. Vi får gå av, tar en läsk vid världens ända!

Dostojevskijs persongalleri innehåller sannerligen en salig mängd dialog mellan en salig blandning människor med en salig blandning psykiatriska diagnoser och jag har nog fan inte bajsat sen Moskva.

SLÄPP UT MIG!

Zzzzz

'Nästa station Östra Skogen' Vi får gå av, vi är laddade vi är tända. Vi får gå av, mina skinkor snart bortbrända.

JAG TÄNKER ALDRIG MER GÅ AV, världen där ute kanske rämnar, himlen brinner, stjärnorna släcks. Ni kan ha er värld för er själva, den har ingenting att ge mig. Jag stannar i min koj, gifter mig med grannflickan, låter lokföraren viga oss i kantinen, bröllopsresa till tredje klass, sedan gör jag karriär, för se, det finns stoff i mig, karaktär, och får jag bara fatt i första grenen ska ni se mig börja klättra. Och kanske, jag säger kanske, slutar jag till och med som konduktör. Begrav mig i Jenisej, för innan dess går jag jävlar ALDRIG av.

SLÄPP UT MIG!

'Ta dig en vodka, tavaritj, en riktig vodka...'

'I mean like, you know, i'm like, really really happy to have met you guys, Canada seems like, awesome man, and I mean, we should like re-hea-ly stay in touch. Find me on Facebook okaj?!'

Nämen, det vore gött med sällskap i kojen.

Nämen se där! Skog! SKOG! Vad har ängarna gjort för ont? Och bergen? Kan ni inte åtminstone låta dubaianerna bygga om lite av det här till en Leninformad resort? Det skulle se bra ut från rymden!

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzz. Zzzzzz. Zzzzzzzz. Zzzzun. Zzzzunkadun. Zzzzzunkadukandunk.

'Okay, so nex top Ilkutsk, time you get off' ' 'Nämen, nja, really? Vi som tycker det är rätt skönt att bara sitta här.'

Mer än bandy i Irkutsk

Efter enlugn morgon i Listjyanka med frukost så vandrade vi sakta ner till centrum och skulle hitta en transport tillbaka till Irkutsk. Och det var ganska lätt och till ett rimligt pris. Blev släppta vid en stor marknadsplats där det skulle finnas en buss till järnvägsstationen med nummer 16. Men alla skakade på huvet när vi frågade om stationen. Ta en taxi tyckte jag och åter OBS till ett rimligt pris. Sen till vårt hotell för allmän uppfräschning och kaffe, en viktig dryck på vår resa tillsammans med öl.

Irkutsk har jag förknippat med bandy eftersom senaste bandy-VM gick här. Inställda matcher och förfrusna spelare långt  bort åt h-e i Sibirien. Men inte nu, möts av en stad med 30 grader på dan och 25 på kvällen, bandystaden med medelhavsklimat. Och inte nog  med det möts av butiker med de mest kända märkena och ganska fashionabelt, åtminstone delvis. Hittade dessutom en fin restaurang som var döpt efter en italienare Don Camillo som flyttat till Irkutsk för att spela in film och visa film nån gång på 20,-talet tror jag. Hur man nu valt som italienare att flytta till Irkutsk. Där åt vi vår dyraste och finaste middag hittills även om David åt sushi i Irkutsk!!! Vandrade sen hemåt. Vid vårt hotell fanns en fantastisk park, Leninparken, där David ägnade sig åt mycket fotografering av oss och andra i det vackra kvällsljuset. En ganska fin em och kväll i Irkutsk.

/Janne

Det går att åka båt till Listvyianka

På lördagsmorgonen kliver vi av tåget i Irkutsk lätt förvirrade av så mycket männsiskor på en gång. Vi hde ju levt i vår lilla bubbla. Vad gör vi nu? Ja vi sätter oss ner och funderar alltid bra tycker jag. Kommer så småningom fram till att vi inte vill släpa med all packning till Listjyanka och som tur är hittar en bagageinlämning tar ur det mest nödvändiga frånvåra resväskor till handbagaget. 

Vi hade fått info att man kan åka båt till Listjyanka av resebyrån. Och det kan man. Men först en frukost i den stalinistiskt modulerade matsalen på järnvägsstationen. Kan tänka mig hur det var där på den "goda tiden" när man hade en ellermöjligen två saker att välja på. 

Vi visste inte var terminalen till båtarna låg så vi tog en taxi. Tog en so t o m hade skyltar och såg seriös ut, borgmästaren i Irkutsk hälsade oss välkommen på en skylt i baksätet. Efter att ha kommit till terminalen visade han upp vad det skulle kosta och vi bara häpnat förvånade. Priset var på nivån Sthlm-Arlanda fast såna priser är det inte här. De billigaste taxiresorna här som vi gjort sen har motsvarat 30-60 kkr så det är annars billigt att åka taxi. Efter några gånger försökt fråga omdet verkligen var rätt så b e ta l a de vi ( David hade penningpåsen då). Han åkte nog hem och söp resten av dan trodde David så vi får väl unna honom en lördagsfylla. våran reskassa överlever och kan vi glädja nån så OK. Men David gick och muttrade och svor ett bra tag "Hur fan             kunde jag vara så dum".

Så skulle vi köpa biljett. Enligt tidtabell skulle det gå fler turer men enligt de fnittrande tonårstjejerna i kassan wså gick det bara en, kl. 14.45. Klockan var då kanske tio.

Befann oss i ett terminaldområde långt från city men efter ha snackat med några tyska backpackers som vi sett på tåget som också skulle till Bajkal bestämnde vi oss för att vänta. Helt OK trots allt, varmt och skönt vid floden, fanns en affär och kiosk inärheten

Båtturen tog en timme, det var en bärplansbåt så det var inomhussittning och inte en v  speciellt njutbar tur utan mer av en transport. Listjyanka var en liten idyll vid Bajkalsjön, liste turister men inte så mycket i övrigt. Mysigt hotell,byggt som ett litet fjällhotell i trä. Åt middag på hotellet odch därefter enkvällspromenad längs Bajkalsjön där hundarna skällde i dalen, lite turister man annars en lugn lördagskväll i en idylisk by. Kontrasten mot Moskva var enorm.

/Janne

Moscow, July 2014

Tredje dagen

Tredje dan på tåg. Samma platta natur och björkar hela tiden. En sak kan man konstatera: Man åker inte Transsisbiriska för de vackra naturupplevelsernas skull. Varför gör man det då? Det är på nåt sätt rogivande att omslutas av att vara på ett tåg och det är tågets värld som gäller. Vi till och med pratar om att göra det en gång till på vintern och då i andra riktningen och från Vladiostok. Men det blir nog inte verklighet. Litet sliten blir man trots allt efter tre dar och kanske inte luktar så gott. T o m magen fungerar bra och min ovilja mot offentliga toaletter få  man övervinna. Har eget toalettpapper eftersom Berit K och jag har behov av stora mängder.

Nu är det 80 mil kvar till Irkutsk. 

Restaurangvagnen är väl ingen kulinarisk höjdare men det finns mat, öl och vodka. En gullig babusjka som serverar, David ska ta några bilder på henne när vi äter vår sista middag på detta tåg. Sen några timmars sömn innan vi är framme i Irkutsk.

PS Av en händelse råkar det vara en gruppresa från Iventus på samma tåg som vi har pratat en del med men ändå tycker vi nog att det är bättre att åka på egen hand. Vi men främst David slog dom med hästlängder i snapsvisor. En liten kinesiska, gullig säger David är vår närmaste granne på tåget. Hon har studerat i Skottland så hon pratar god engelska. DS

/Janne 

SimCity 10 000

DISCLAIMER: nedanstående är skrivet som om det vore faktagranskat och stenkollat. Men. Jag skriver ur huvudet och som jag minns i syfte att ge er mina upplevelser på resa, utan annan journalistisk ambition. Ni får helt enkelt tamigfan googla själva. Jag är i mellersta Sibirien, så långt ifrån såväl telefon som bibliotek och internet som man kan någonsin kan komma, så hey, don't hate the playa, det e öken. 

---

Mycket kan man säga om Moskva, stort, spännande, historiskt intressant, pampigt, fult och fullt av försiktiga, avvaktande människor. Men. Låt mig dela med mig av vad min hjärna roar sig med när vandrar omkring på gatorna och åker den vackra tunnelbanan.

Först bakgrund. 

Min fina systerdotter Tuva bodde hos mig ett par dagar i våras i samband med att hon gjorde prao på mitt jobb. Många kvällar var planerade och uppbokade men en kväll hade vi inget att göra och hon och jag var själva i min etta, så jag ställdes inför utmaningen att försöka roa en tolvårig tjej en kväll. Enkelt säger ni: ge henne lösenordet till WiFi:et och hålll dig undan. Men jag kände att jag ville vara en coolare morbror än så, så jag sa åt henne att vi borde ladda hem ett dataspel (lagligt förstås, vi snackar iTunes här) som vi båda tyckte var kul och kunde spela tillsammans, och valet kom efter de sedvanliga mängderna velande, ni vet som att välja film tillsamans på Netflix ('amen okejjråå, vi tar väl Baksmällan 3 råå') att falla på klassikern Simcity 2000. Gammalt som gatan och berömt för hur svårt det är. Kul tänkte jag som var taggad och också spelade det när det var nytt för femton år sedan. Spelet går kortfattat ut på att man ska planera, bygga och administrera en stad och spelets mål är helt enkelt att få den att fungera ekonomiskt, växa och hålla invånarna nöjda och glada. Jag sa att vi borde kolla lite instruktioner på nätet så vi ser hur man får det att fungera någorlunda, hur man ska tänka. Tråkigt tyckte säkert Tuva men vi gjorde det, kom igång och försökte hålla oss till de råd YouTube gett oss. Såklart blev det för svårt efter ett tag och vi började googla cheats istället, men vi hade kul!

Ett par veckor senare råkade jag stöta på en artikel i nättidningen Mashable om en snubbe, vi kan kalla honom Akiro, som berättade hur han hade ägnat sin fritid under ett par år åt att utforska möjligheterna med Simcity och hur man skulle göra för bygga en långsiktigt fungerande Simcity-stad. Han hoppades, får man anta, komma fram till några slutsatser applicerbara på verkligheten. Det hela var, som ni förstår, gränslöst jävla nördigt, men intressant. 

Akiro var arkitekturstudent och en riktigt analytiskt lagd kamrat som ville veta hur man utifrån spelets givna förutsättningar skulle göra för att bygga en så effektiv och ekonomiskt lönsam stad som möjligt. Han sparade inte på krutet utan började bygga provstäder med olika lösningar för att jämföra kollektivtrafikslösningar, vägnätsstruktur, val av energikällor och bostadstyper, allt dokumenterades i tabeller, grafer och anteckningar på det sätt som anstår, ursäkta, en riktigt teknolog. (Jag får erkänna att även jag med växande ålder insett styrkorna med att förhålla sig pragmatiskt och praktiskt till verkligeheten istället för att, som jag gärna gör, 'gå på feeling'.) Efter detta byggde han två stora Simstäder där han gav sina slutsatser om produktions- kontra serviceindustri en sista check. 

Sedan, efter ett drygt års förberedelser satte han till slut igång med de första andäktiga klicken i vad som skulle bli hans piece de resistance. Han kallade staden, hm, låt oss säga MAGNACHARTA eller så (för info, kan ej googla, är i mittersta Sibirien #YOLO), och använde sig av alla sina resultat i sitt konstruerande och spelade en i alla avseenden ansenlig mängd SimCity 2000 under ett års tid. 

Glädjande nog gav hans forskning resultat, och när Akiro började sammanfatta sina åstadkommanden kunde han glädjas åt en stad med bland annat sex miljoner invånare och tiotusen års historia, med en bibehållen blomstrande ekonomi. Har man spelat spelet på högsta svårighetsgrad förstår man hur svårt, om inte omöjligt, detta resultat är. Själv har jag till exempel aldrig kommit över tiotusen invånare.

När han kände sig klar gjorde han en video med skärmdumpar och dålig 8-bitmusik, laddade upp på YouTube, öppnade dörren, hämtade kaffe och bara satte sig och inväntade den förmodade hagelstorm av subscribers och brudar i funktionsjackor som snart skulle överfalla huset.

Han fick erkännande från högsta instans: EA Games som skapat spelet har enligt Mashable sagt att de anser att killen, trots att det egentligen inte finns något slut på spelet, har så att säga 'varvat' det. 'beat the game. Dessutom ringde ju Mashable och för dem berättade han mycket intressant om hur det visat sig att kraven på effektivitet och kostnadsminimering i spelet skapat ett samhälle där invånarna lider, men de lider bara lagom mycket, inte så pass mycket att de gör uppror eller flyttar. De kan inte heller ha det så pass bra att de får för dyra vanor eller för välbetalda jobb och vill flytta till finare kvarter. Dessutom rör de sig alla efter av 'gud vid musen's förutbestämda framforskade mönster. De får inte ha för långt till jobbet, utan måste jobba inom några kvarter från jobbet, och buss är det enda kollektivtrafikslaget. På grund av detta träffar de i princip bara människor från sitt eget område med samma eller liknande jobb, och utnyttjar bara det minimala, dock existerande, kulturutbud som finns i just deras område. Gud vid musen skrattar högt, cashar in cashen och bygger nya låginkomsttagarbostadsområden. (How bout that for a fuckin word.)

När jag går längs med den västra sidan av den innersta av Moskvas fem ringleder är det Akiro och hans MAGNACHARTA jag kommer att tänka på. När jag går ner i den superpampiga, djupa, alltid proppfulla tunnelbanan ser jag hans lågupplösta myrstack av lemlar framför mig. 'Vi går rakt fram och byter från grön till brun tills vi dör.' Som om Moskva bara var en uppdaterad högupplöst version av ett Simcity: Simcity 10 000. Och de är stiligt renderade, kvinnorna. Gillar man välmakeade damer i skyhöga pumps och tajta kjolar har man i St Petersburg och Moskva hittat ett veritabelt Eldorado. ('...or did you look at the woman in the red dress.') De ser ut precis sådär som en dataspelsknarkande arkitekturstudent skulle velat. Männen? Äh, jeans å luvtröja är ju bekvämt.

Det finns också något med själva stadsplaneringen av Moskva som är Simcityskt. För att få en stad i spelet att fungera måste man tänka strukturerat från första stund, rutnät, vatten, elnät, ringled, parkeringsplats, skola. Moskva är byggt lite grann efter en sådan mall. I centrum, Kreml, palatset, det administrativa centrat med murar höga som tallar. Sedan fem ringleder i koncentriska ringar på jämna avstånd från varandra, med Kreml i mitten. Längs den tredje ligger fem skyskrapor fyllda med kontor på jämna avstånd från varandra som ser ut att vara hämtade från New York och som syns överallt, fina referenspunkter. Sedan tunnelbana byggt under alltihop. Så som man verkligen kunnat planera sitt gatnät i en modern simCity-version.

Det här låter onekligen tragiskt, som en hemsk plats, och till en början när jag och farsan går på måfå utan karta ser jag ingenting förmildrande med denna stenöken. Åttafiliga, fullproppade vägar, grå, tunga CCCP- hus, en och annan Hummer-limousin, stress, regn. (Lärdom här alltså, ta reda på var du ska och hur du ska ta dig dig Frimark, ingen hybrisk 'det löser sig nog'.) I mitt hungriga, sönderpromenerade tillstånd såg jag bara mina sims-människor, the Matrix fast med kyrilliskt alfabet. Jag får lust att peta på er med en pinne för att det känns som att ni bara skulle ramla ihop en stor hög med pixlar på marken och respawna tio meter längre fram, en obehaglig bild som skulle kunna få en att bli galen.

Men jag blir inte galen. Jag går runt med ett leende, för jag befinner mig på en av världens mest intressanta platser, där så mycket har hänt så många. Och visst är det fint när man till slut skaffar fram information och hittar jättemysiga parker, moderna hipstercaféer med surdegsfoccacia, framstående konstmuseum, Bolsjojteatern, gatukonstnärer, storslagen arkitektur och fotbolls-vm på storbild. Alltihop representativt för den världsmetropol grabben från småstan i väst ovant vandrat runt i.

Det ryssar vi stöter på ler sällan, tittar konstigt på mig när jag försöker, som att le, det gör man när man känner varandra eller något roligt har hänt, inte till främlingar hur som helst. Jag lurar mig själv att tro att jag förstår anledningen till varför de har en så avvaktande attityd: jag tror att det beror på lidandet, för herregud vad det ryska folket lidigt. Belägringen av St Petersburg av tyskarna, 900 dagar och 900 000 döda. Den brända jordens taktik, ('vi eldar upp hela landet så att ingen jävel kan leva här') kriget, Kommunismens GULAG-arbetsläger, 18 000 000 deporterade och troligen döda, (sådana var era hyllade ledare). Vintern. Terrorhot, fattigdom, oligarker, missväxt och svält. Ni har långt till leende men det finns djupt därinne. 

Och jag vill så gärna att ni ska le hörni, jag hoppas och tror att alla ska må bra, le och vara glada. Le snälla, vi gillar ju er Moskva!

The year of the fly

Jag har en ny bästa kompis till följd av att det inte verkar vara så lätt att träffa människor på det hår tåget som jag kanske trodde. De håller sig för sig själva, är svenskar, norrmän, kineser, tråkmånsar.

Därför har jag istället närmare bekantat mig med vår kupéfluga Jurij. Jurij är en förvirrad och  rastlös själ som hamnat snett i tillvaron. Snett därför att han vid pass klockan tjugotre igår kväll i ett uppjagat och upprivet tillstånd fattade det ödesdigra beslutet att flyga in genom ett vad han inte visste var en öppen dörr till förstaklassvagn nummer nio i tåg 44 mot Bejiing från Moskva. Ett beslut som innebär att Jurij kommer dö, aldrig kommer träffa sin vänner, sin familj eller sin älskade Maria Ivanova Kusnetskaja igen. De hamnar sexhundra mil ifrån varandra, och även om Jurij överlever kommer det ändå aldrig att funka. Facebooksvartsjukan slår till alldeles för fort ( JAHA, och VEM FAN är den här Pjotr Ilich Makarov nurå!?) Men Jurij håller sig lugn och uppträder idignerat. 

Jag har bjudit honom att följa med oss till Baikalsjön eftersom jag föreställer mig att det är en alldeles utmärkt plats att leva sina sista dagar på; äta lite för mycket kolhydrater, dricka lite för mycket nektar. Njuta. 

Men Jurij verkar uppgiven, har satt sig i taket utan att röra en vinge, Och vem kan egentligen klandra honom. Livet är vårt eget och ödets nycker är som Italien i Fotbolls-VM: det kan gå hur fan som helst.

Det var i alla fall mycket trevligt att Jurij i sin förtvivlan ändå sökte min kontakt, flög ner på min bröstkorg, kittlades, sa 'goafton kamrat!'

     'Goafton herr fluga!'

     'Vad flyr ni ifrån?'

     'Jag flyr inte alls, jag är på semester med min far, han som snarkar i omgångar här nedanför.'

     'Jaså, där ser man. Din far är en väldoftande karl, en sådan man kan trampa runt på i timmar.'

     'Haha, det är mycket möjligt, men varför tror du att vi flyr?'

     'Därför att jag förställer mig att alla som verkligen vill vara så långt ifrån där de hör hemma måste ha gjort sig omöjliga där.'

     'Jag tror nog inte vi är omöjliga, man kan aldrig vara säker, men framförallt är vi nyfikna på världen. Är inte du?'

     'Jag vet för lite om världen för att vara nyfiken.'

     'Vad skönt det låter, du vet att ibland tröttnar jag på att mitt huvud är så fullt av frågor. Det är nog delvis därför vi åker det här tåget. Det ger ett lugn, en paus från en värld som snurrar fortare och fortare. Fan vet, vi kanske faktiskt är på flykt herr Fluga!'

     Han flyger och sätter sig på min nästipp.

     'Vi flugor flyr alltid, kan bli uppätna när som helst, så vi är vana. Vem vet min gode herre, du kanske är van vid att fly?'

     'Jag hoppas och tror att jag snarare är van vid jakten, ska försöka jaga ikapp allt och inget hela tiden.'

     'Det är oroväckande min gode herre, en jägare blir aldrig nöjd, måste döda mer hela tiden. En fluga på flykt är alltid nöjd. 'Se på fan, inte uppäten idag heller!''

     'Då flyr vi tillsammans herr fluga. Mot solen.'

---

Jurij berättar om sin älskling, den sköna Maria Ivanova och hur de träffades vid en papperskorg vid Ljubjanskaya Plaschad i söndags morse. Hon uppträdde som om hon var från en fin flugfamilj, förnäm och välstylad på kvinnors överlägsna sätt, något som får Jurij att, även om han gillar att titta, inte egentligen vilja umgås med dem. Därför lade han märke till den söta flugnitsan vid godispappret i solskenet men jobbade snabbt vidare med att leta smulor. Istället var det hon som tog initiativ när hon plötsligt stod framför honom och han tittade upp: 

     'Skaru verkligen äta den där?'

     'Vae, eh, nja javenne, vadårå? Ville du ha den eller?

     'Näej du, jag har precis ätit mörk choklad med nötter, fan nästan ett gram, tror jag spricker.'

     Det här var sannnerligen en konstig flugnitsa tänkte Jurij, så ung och så självsäker. Rättfram. Och vad fan håller jag på med? Är jag nykläckt eller? Jag kan väl sånt här?

    'Okej, så vad vill du mig,' undrade Jurij verkligen. Han pratade trots allt sällan med främmade flugor.

     'Du grabben, jag ville bara kolla läget.'

     'Jorå, och nu vet du att läget är bra då.'

      Ordet IDIOT blinkade i rött framför Jurijs ögon.

     'Har du bo häromkring eller?' slängde han omedvetet ur sig.

     'Ja men typ, borta vid Kuznetsy Most.'

     'Eh, aha, fint, själv har jag bo vid Jaroslavskij vokzal, tågstationen.'

     'Det är fint, gott om käk har man ju hört, men eh, har du nån flugvän i boet eller?' Jurij generades av främlingens raka obrydda sätt, han kände hur magen värkte, huden hettade. Vad var det här för något?

      'Nja, det är väl mest jag och familjen.'

Han skämdes över att han inte hade något mer imponerande att säga.

     'Det låter som att det kan vara trångt uppe vid jaroslavskij.'

     'Visst, det kan man väl säga, men vi...'

     'Ni vadå?'

     'Vi trivs med mycket intryck. Vi har vant oss vid kaoset.'

     Intelligent formulerat, tänkte Jurij, det låter bildat, litterärt.

     'Jaru, det får man hoppas för er skull. Aja, måste surra vidare, men du det vore kul att ses nån mer gång, du kan väl komma ner till gräsklippningsfesten i Gorkijparken imorrn eftermiddag?

     'Aha, trevligt. Var hittar jag dig där då?

     'Kom och se lika förvirrad ut som du gör nu så hittar jag dig nog lätt.'

     'Jaså, ok, om du lovar att se lika bortskämd ut då.'

Det var verkligen gräsklippningsfest i Gorkij i måndags kväll och den var spektakulär, ett flugsvärmande av bibliska proportioner. Människorna flydde, flugorna spydde. Och på något sätt hittade Maria Ivanova faktiskt Jurij. De åt och de drack och de svärmade hela kvällen tills solen gått ner och vaknade dagen efter mycket vilsna under ett popcorn. 'Jag måste ha blivit hungrig igår, och jävlarrr vad jag måste pissa' sa Maria. 'Surr på en stund'.

Sedan höll de ihop hela tisdagen, satt i parken, flög över floden, och så Marias favorit, pissade på turisternas pannkakor utanför Pushkinmuseet. Hon verkade så smart, så sofistikerad men var samtidigt så vild. Det gjorde Jurij gränslöst fascinerad, han hade träffat en fluga som verkligen stärkte honom, fick honom att kunna bli den där flugan han innerst inne ville vara. Han hade nämligen varit en orättvist osäker fluga hela sitt tre veckor långa liv. Varför fick han inte vara lika orädd och spontan som andra, han som egentligen hade så mycket att ge? Och nu ett sådant där modigt, uppkäftigt flygfä som verkade vilja vara med honom. Kanske älskade han henne, det var för tidigt att säga.

Så kom då de där ödesdigra minuterna när de flög i riktning mot sopcontainrarana bakom jaroslavskijstationen och en uppåtvind fångade Maria Ivanova så att hon försvann uppåt och bortåt och försvann och för första gången lämnade Jurijs sida sedan Gorkijparken. Den panik som exploderade i Jurijs bröst gav svar på hur starka de där känslorna han hade för henne verkligen var och han började leta, flaxade så hårt och fort han kunde, runt runt på stationen men ingenstans såg han någon enda insekt, inte ett enda spröt. Jurijs hjärna stängde av och han flög och flög tills det till slut var mörkt kring honom och han stannade upp för att orientera sig. Var var han? Inte utomhus längre, inte     vid någon container - varför hade han inte bara flugit dit och väntat på henne? Hon mådde säkert bra och var väl hungrig igen. Nu var det istället Jurij som var borta och han hoppades att hon letade lika intensivt efter henne, kände samma panik, hade samma bultande hjärta. Han måste hitta henne, måste ut, han är instängd, vägg tak golv, vägg vägg vägg, tak, vägg tak tak golv. Aj. Shit. Aj. Aj. Oj. Aj. VAR ÄR MARIA IVANOVA?

Tystnad.

En brun vägg, ett vitt tak. Ett bord, två sängar, en stol. Det var nu Jurijs värld. Han skulle inte komma ut, flugsinnena räckte inte till. Det var tyst och det var mörkt men kanske fanns det mat, han anade doften av vitlökskorv. Det kom människor och Jurij försökte smita ut utan att hinna. 'Fan. Fan. Fan.' Han gömde sig så gott han kunde, slöt sina fasettögon och gav upp. 

'Min älskade flugnitsa, jag har förlorat dig. Jag räckte inte till och världen var för stor. Jag undrar vad jag kunde gjort annorlunda, men jag förstod inte vad som hände. Fast vi vägrar tro det är vi alla slavar under det det oförutseddas krafter, det vi inte kan se och inte kan styra, hur litet och obetydligt det än må vara, och nu är jag borta. Det finns ingen gud Maria, flugors lott är att surra och irritera, kanske para sig och sedan dö. Åt helvete med er allihop, jag dör här och nu, förbannad på orättvisorna men glad att fått finnas till, besviken på mitt slumpartade öde, men lycklig över att ha träffat dig. Jag älskar dig fanimig Maria Ivanova. Du gav mig kraften och meningen och jag har till sist spelat ut min roll. Jag hoppas bara att du lever vidare Maria Ivanova, att du blir lycklig, att du drömmer om mig som jag drömt om dig. Men lev älskling, lev, sörj inte, flyg på nästa fest med rak rygg och dina vackra ögon öppna.'

Han kände hur rummet krängde till och började rulla.

---

Efter en stunds tystnad återvände Jurij till mitt bröst.

     'Vet du var vi är på väg min gode man?'

     'Javisst käre herr Fluga. Till Peking.'

     'Det låter som långt bort.'

     'Det är sannerligen långt bort. Så långt att jag har svårt att föreställa mig hur långt det egentligen är.'

     'Jaha, det gör väl detsamma. Men finns det flugor i Peking?'

     'Det finns massor av söta små flugor i Peking. Jag tror det finns massor av allt där; människor, bilar, flugor, souvenirstånd, torrvaror, allt herr Fluga!'

     'Jag tar mig aldrig dit min gode man, jag dör drömmandes om gatorna där. Att flyga över taken tillsammans med Maria Ivanova.'

     'Jag önskar jag kunde hjälpa dig, allra älskvärdaste herr Fluga, men det blir svårt.'

     'Ja tack, jag vet, jag är ensam nu.'

     'Var inte ledsen för din kärleks skull, ångra den inte, för den var värdefull. Den var du och du var värdefull.'

     'Tack du min gode man, jag misstänker att vårt samtal varit värdefullt.'

     Han satt länge tyst kvar på mitt bröst, tyst, en tystnad vi båda delade andaktsfullt. Någon gång när jag tror att jag skrämde honom lite med mitt bladvändande flög han tillbaks till taket. Jag släckte lampan.

Jag är glad att ha träffat Jurij. Jag är glad att han tog sig tid och det ansenliga mod det måste krävts att prata med mig och berätta sin historia. Jag tror att vi har kommit varandra nära, men det förändrar inte faktum: Jurijs liv är över. Han föll offer för sammanträffanden han inte kunde påverka, men det var de som förde honom till mig och i förlängningen hans historia till er kära ni. Jurij var en intelligent kamrat med höga ambitioner och härlig tjej men han dör ensam och olycklig, precis faktiskt, slår det mig, som så många andra intelligenta varelser med ambitioner gjort i det här landet.

Jag begraver honom nog på en plats på en höjd nära baikalsjön, eller ännu hellre vid en papperskorg på Pekings centralstation. Han vilar i kaos och sällskap av miljoner, precis som han hade velat.

Så slutar alltså livet för min vän Jurij Alexandrovitch Krimov, en fluga som, skulle det visa sig, upplevde mer och träffade fler än de flesta, som på resa sexhundra mil från sitt bo lärde sig att det finns mycket i livet man inte kan påverka, att slumpen avgör. Men Jurij tog sig tid och gav sig själv ro att tänka efter. Jag kommer sakna honom. Jag tror han lärde sig att njuta av det enkla precis som vi tvingas göra i vår trånga kupé. Ett liv och en resa.

Tillbaka till Moskvafloden

Först: Gunilla hoppas du haft en bra födelsedag. 

Vi har nu åkt 150 mil från Moskva men jag återkommer till själva tågresan. Igår avslutade vi vår sejour i Moskva. Först nåtgot om g vädret som inte var det bästa när vi var där. Regnskurar av och till och ca 16 grader, ungefär som hemma antar jag.

Lämnade hotellet och unnade oss en taxi till stationen. lämnade in vårt bagage och gav oss iväg till tunnnelbanan. Moskva är en gigantisk stad en av världens 6 megastäder enl. David. Och det märks. Ett myller av människor i tunnelbanan och olika linjer och gångar emellan linjerna. När man dessutom inte kan tyda skriftspråket och reser med en färgblind så får man göra så gott man kan. Jag fick beskriva färgerna på linjerna och David (och jag) fick läsa vad stationerna hette utifrån vårt alfabete, några bokstäver ser ganska lika ut. Gick bra för det mesta. 

Förutom t-banan så var det en enorm biltrafik, på vissa ställen 8 filer i samma riktning och det var inte precis Lada bland bilmärkena mycket BMW, Audi, Mercedes m m. Ska man döma av det så är Inte ryssarna ett fattigt folk.

Vi hittade till Tretjiakovgalleriet  så småningom. Där visas  den största samlingen av rysk konst före revolutionen. En del var på diverse tsarer och deras "anhang" bra tekniskt men kanske inte så intressant. Det var mycket av den typen som jag/vi såg på Nationalmuseum för nåt år sen, några fantastiska verk. Väl värt ett besök. Vi hann inte med ytterligare någon kyrka och inte heller Pushkinkafe't som tänkt utan begav oss till ett område, Arbat, som skulle vara litet bohemiskt men så värst bohemiskt var det väl inte men det var en trevlig gågata. Efter ett tag in på en restaurang typ tysk ölhallstil, inte så orginellt kanske men det blev schnitzel och några öl tillsammans med fotboll som vi inte hann se färdigt. Vi ville vara på stationen i god tid och det gick bra att komma på tåget.

Under dagarna i Moskva har jag tänkt mycket på hur ryssarna har det. I Moskva ser de flesta välmående ut och kvinnorna ser eleganta och välklädda ut (får man säga det ?). Männen ser väl ungefär lika tråkiga som vi gör i Sverige. Vi har ju sett rysk TV men inte förstått ett smack, hur skildrar man Ukraina? t ex. Och hur ser man på bristen på demokrati som vi tycker saknas.

Vi har ju inte kunnat prata med ryssar eftersom det är dåligt med engelskkunskaperna här.

Slutligen: om jag skulle jämföra Moskva och St Petersburg så utfaller jämförelsen till St petersburgs fördel, mer lättillgänglig, vackrare med alla fantastiska hus och känns mer västerländsk.

 /Janne

Nu ska vi åka tåg..

.. Hörs på andra sidan!