DISCLAIMER: nedanstående är skrivet som om det vore faktagranskat och stenkollat. Men. Jag skriver ur huvudet och som jag minns i syfte att ge er mina upplevelser på resa, utan annan journalistisk ambition. Ni får helt enkelt tamigfan googla själva. Jag är i mellersta Sibirien, så långt ifrån såväl telefon som bibliotek och internet som man kan någonsin kan komma, så hey, don't hate the playa, det e öken.

---

Mycket kan man säga om Moskva, stort, spännande, historiskt intressant, pampigt, fult och fullt av försiktiga, avvaktande människor. Men. Låt mig dela med mig av vad min hjärna roar sig med när vandrar omkring på gatorna och åker den vackra tunnelbanan.

Först bakgrund.

Min fina systerdotter Tuva bodde hos mig ett par dagar i våras i samband med att hon gjorde prao på mitt jobb. Många kvällar var planerade och uppbokade men en kväll hade vi inget att göra och hon och jag var själva i min etta, så jag ställdes inför utmaningen att försöka roa en tolvårig tjej en kväll. Enkelt säger ni: ge henne lösenordet till WiFi:et och hålll dig undan. Men jag kände att jag ville vara en coolare morbror än så, så jag sa åt henne att vi borde ladda hem ett dataspel (lagligt förstås, vi snackar iTunes här) som vi båda tyckte var kul och kunde spela tillsammans, och valet kom efter de sedvanliga mängderna velande, ni vet som att välja film tillsamans på Netflix ('amen okejjråå, vi tar väl Baksmällan 3 råå') att falla på klassikern Simcity 2000. Gammalt som gatan och berömt för hur svårt det är. Kul tänkte jag som var taggad och också spelade det när det var nytt för femton år sedan. Spelet går kortfattat ut på att man ska planera, bygga och administrera en stad och spelets mål är helt enkelt att få den att fungera ekonomiskt, växa och hålla invånarna nöjda och glada. Jag sa att vi borde kolla lite instruktioner på nätet så vi ser hur man får det att fungera någorlunda, hur man ska tänka. Tråkigt tyckte säkert Tuva men vi gjorde det, kom igång och försökte hålla oss till de råd YouTube gett oss. Såklart blev det för svårt efter ett tag och vi började googla cheats istället, men vi hade kul!

Ett par veckor senare råkade jag stöta på en artikel i nättidningen Mashable om en snubbe, vi kan kalla honom Akiro, som berättade hur han hade ägnat sin fritid under ett par år åt att utforska möjligheterna med Simcity och hur man skulle göra för bygga en långsiktigt fungerande Simcity-stad. Han hoppades, får man anta, komma fram till några slutsatser applicerbara på verkligheten. Det hela var, som ni förstår, gränslöst jävla nördigt, men intressant.

Akiro var arkitekturstudent och en riktigt analytiskt lagd kamrat som ville veta hur man utifrån spelets givna förutsättningar skulle göra för att bygga en så effektiv och ekonomiskt lönsam stad som möjligt. Han sparade inte på krutet utan började bygga provstäder med olika lösningar för att jämföra kollektivtrafikslösningar, vägnätsstruktur, val av energikällor och bostadstyper, allt dokumenterades i tabeller, grafer och anteckningar på det sätt som anstår, ursäkta, en riktigt teknolog. (Jag får erkänna att även jag med växande ålder insett styrkorna med att förhålla sig pragmatiskt och praktiskt till verkligeheten istället för att, som jag gärna gör, 'gå på feeling'.) Efter detta byggde han två stora Simstäder där han gav sina slutsatser om produktions- kontra serviceindustri en sista check.

Sedan, efter ett drygt års förberedelser satte han till slut igång med de första andäktiga klicken i vad som skulle bli hans piece de resistance. Han kallade staden, hm, låt oss säga MAGNACHARTA eller så (för info, kan ej googla, är i mittersta Sibirien #YOLO), och använde sig av alla sina resultat i sitt konstruerande och spelade en i alla avseenden ansenlig mängd SimCity 2000 under ett års tid.

Glädjande nog gav hans forskning resultat, och när Akiro började sammanfatta sina åstadkommanden kunde han glädjas åt en stad med bland annat sex miljoner invånare och tiotusen års historia, med en bibehållen blomstrande ekonomi. Har man spelat spelet på högsta svårighetsgrad förstår man hur svårt, om inte omöjligt, detta resultat är. Själv har jag till exempel aldrig kommit över tiotusen invånare.

När han kände sig klar gjorde han en video med skärmdumpar och dålig 8-bitmusik, laddade upp på YouTube, öppnade dörren, hämtade kaffe och bara satte sig och inväntade den förmodade hagelstorm av subscribers och brudar i funktionsjackor som snart skulle överfalla huset.

Han fick erkännande från högsta instans: EA Games som skapat spelet har enligt Mashable sagt att de anser att killen, trots att det egentligen inte finns något slut på spelet, har så att säga 'varvat' det. 'beat the game. Dessutom ringde ju Mashable och för dem berättade han mycket intressant om hur det visat sig att kraven på effektivitet och kostnadsminimering i spelet skapat ett samhälle där invånarna lider, men de lider bara lagom mycket, inte så pass mycket att de gör uppror eller flyttar. De kan inte heller ha det så pass bra att de får för dyra vanor eller för välbetalda jobb och vill flytta till finare kvarter. Dessutom rör de sig alla efter av 'gud vid musen's förutbestämda framforskade mönster. De får inte ha för långt till jobbet, utan måste jobba inom några kvarter från jobbet, och buss är det enda kollektivtrafikslaget. På grund av detta träffar de i princip bara människor från sitt eget område med samma eller liknande jobb, och utnyttjar bara det minimala, dock existerande, kulturutbud som finns i just deras område. Gud vid musen skrattar högt, cashar in cashen och bygger nya låginkomsttagarbostadsområden. (How bout that for a fuckin word.)

När jag går längs med den västra sidan av den innersta av Moskvas fem ringleder är det Akiro och hans MAGNACHARTA jag kommer att tänka på. När jag går ner i den superpampiga, djupa, alltid proppfulla tunnelbanan ser jag hans lågupplösta myrstack av lemlar framför mig. 'Vi går rakt fram och byter från grön till brun tills vi dör.' Som om Moskva bara var en uppdaterad högupplöst version av ett Simcity: Simcity 10 000. Och de är stiligt renderade, kvinnorna. Gillar man välmakeade damer i skyhöga pumps och tajta kjolar har man i St Petersburg och Moskva hittat ett veritabelt Eldorado. ('...or did you look at the woman in the red dress.') De ser ut precis sådär som en dataspelsknarkande arkitekturstudent skulle velat. Männen? Äh, jeans å luvtröja är ju bekvämt.

Det finns också något med själva stadsplaneringen av Moskva som är Simcityskt. För att få en stad i spelet att fungera måste man tänka strukturerat från första stund, rutnät, vatten, elnät, ringled, parkeringsplats, skola. Moskva är byggt lite grann efter en sådan mall. I centrum, Kreml, palatset, det administrativa centrat med murar höga som tallar. Sedan fem ringleder i koncentriska ringar på jämna avstånd från varandra, med Kreml i mitten. Längs den tredje ligger fem skyskrapor fyllda med kontor på jämna avstånd från varandra som ser ut att vara hämtade från New York och som syns överallt, fina referenspunkter. Sedan tunnelbana byggt under alltihop. Så som man verkligen kunnat planera sitt gatnät i en modern simCity-version.

Det här låter onekligen tragiskt, som en hemsk plats, och till en början när jag och farsan går på måfå utan karta ser jag ingenting förmildrande med denna stenöken. Åttafiliga, fullproppade vägar, grå, tunga CCCP- hus, en och annan Hummer-limousin, stress, regn. (Lärdom här alltså, ta reda på var du ska och hur du ska ta dig dig Frimark, ingen hybrisk 'det löser sig nog'.) I mitt hungriga, sönderpromenerade tillstånd såg jag bara mina sims-människor, the Matrix fast med kyrilliskt alfabet. Jag får lust att peta på er med en pinne för att det känns som att ni bara skulle ramla ihop en stor hög med pixlar på marken och respawna tio meter längre fram, en obehaglig bild som skulle kunna få en att bli galen.

Men jag blir inte galen. Jag går runt med ett leende, för jag befinner mig på en av världens mest intressanta platser, där så mycket har hänt så många. Och visst är det fint när man till slut skaffar fram information och hittar jättemysiga parker, moderna hipstercaféer med surdegsfoccacia, framstående konstmuseum, Bolsjojteatern, gatukonstnärer, storslagen arkitektur och fotbolls-vm på storbild. Alltihop representativt för den världsmetropol grabben från småstan i väst ovant vandrat runt i.

Det ryssar vi stöter på ler sällan, tittar konstigt på mig när jag försöker, som att le, det gör man när man känner varandra eller något roligt har hänt, inte till främlingar hur som helst. Jag lurar mig själv att tro att jag förstår anledningen till varför de har en så avvaktande attityd: jag tror att det beror på lidandet, för herregud vad det ryska folket lidigt. Belägringen av St Petersburg av tyskarna, 900 dagar och 900 000 döda. Den brända jordens taktik, ('vi eldar upp hela landet så att ingen jävel kan leva här') kriget, Kommunismens GULAG-arbetsläger, 18 000 000 deporterade och troligen döda, (sådana var era hyllade ledare). Vintern. Terrorhot, fattigdom, oligarker, missväxt och svält. Ni har långt till leende men det finns djupt därinne.

Och jag vill så gärna att ni ska le hörni, jag hoppas och tror att alla ska må bra, le och vara glada. Le snälla, vi gillar ju er Moskva!