Jag gillar Irkutsk. Först förstod jag inte varför, men sen när jag fick tid att tänka tillbaka insåg jag vad det var, det där som växte i mig när jag vandrade nedför gatorna i stan.

Revolution.

Inte alls så att den syns eller hörs, och inte fick jag veta något mer, men magen säger att här är det ett uppror på gång, här gror motståndet, här längtar friheten. På bakgårdar, övervåningar, källare. I det dolda. Något som kokar och väntar på att få brisera. Något vackert.

Men än så länge tystnad.

De gamla delarna av stan är också, hur ska man säga, hm, HORNSTULLISH! (Inte så att jag tror att Hornstulls invånare är kapabla till någon revolution, snarare kanske en rejäl realisation. Men det där är en helt annan och inte omöjligen mer infekterad diskussion.) Det där ansträngt kreativa som vill vara så mycket och blir en handdrejad röd träsko i recyklat material. En vacker solnedgång över en nyrenoverad hyresrätt.

Fast antagligen är det det jag gillar. Ambitionen. Drömmen. Lekfullheten. Gamla graffitimålade pianon i parken. Irkutsk björkar i gatlyktors sken. Tron på att den där gubbfan snart tvingas hålla käften.

Shit. Tänk om jag har rätt.