Jag har ett av världens roligaste och slitigaste extraknäck, att vara fire for hire på svennarnas svennigaste dansgolv. Tillsammans med mina fem glada gossar och goda vänner i coverbandet Full Koll gräver vi oss ner i den riktiga smutsen där synd är dygd, kjolarna för korta och scengolvet kladdigt av utspilld öl och återfunnen livslusta. Vi hamnar på de där festerna alla går på men sällan berättar om och spelar de där låtarana alla vill höra men inte officiellt gillar. Det är aldrig glamoröst men alltid stärkande, publikens ögon glöder av kärlek till musik och vilddjur som vill ut, ett skådespel, och jag har plats på första raden.

Dessutom är vi stolta representanter för De Hånade, töntarna i after ski-branschen som blev för gamla, för feta, för fula och aldrig var tillräckligt bra för att bli några Europe eller Gyllene Tider eller Depeche Mode. Vi som för länge sen borde burit ner gitarren i källaren och istället börjat måla om garaget. Ni skrattar åt oss, men vi har ett vapen. Vi är bra, på riktigt, och den samlade mängd hantverks- och tekniskt kunnande som krävs för att genomföra tre timmar rock n roll-show är faktiskt imponerande. Visste ni dessutom om mängden arbetstimmar av att planera, bära, flytta, köra, koppla hade ni fattat att det här är ett rätt krävande larv.

Och så får vi betalt för vår konst, det är inte så lätt har jag lärt mig.

Välkomna till Rockens Bakgård.

----

26 juli, Nyköping, Hamnmagasinet

Värmen. Det är värmen jag minns från helgen. När ett packat dansgolv hoppar och svettas i ett rum uppvärmt av en sällan upplevd sommarvärme är det säkert 40 grader på sina håll där inne, och det känns som 70 en halvmeter från de fem små strålkastare som lyser upp min plaskblöta panna. Jag dricker. I dimman tycker jag mig höra speakerrösten ur VM-krönikan 1994 prata om hur mycket vatten som gick åt på det svenska lagets första träning i Detroit.

Vi kom hit runt halv två på fredagen. Roddning och soundcheck mellan två och fyra. Vi bär, vi drar kablar och trycker på knappar. Det är stressigt och svettigt, lite irriterat, men allt funkar. Sedan mat och bääsch, fin hamburgare. Väntan. Vi spelar inte förrän 23, så fem timmar har vi att slå ihjäl. Vi hittar en minigolfbana, jag är dålig och blir sur.

Giget går bra, vi spelar bra och publiken verkar gilla oss. Det är inte särskilt mycket folk. Jag vill hem.

På natten en trött och dimmig bilfärd hem till stockholm. Overklig, jag minns den knappt. Gatlykta, gatlykta, gatlykta. Jag somnar direkt.

Lördag. Samling arton på hotellet. God mat, god öl och glada grabbar i solen. Jag duschar och byter om. Jag och Billy kommer till stället en kvart innan gig. Måste tagga till nu. Fudge till hjärna. Hjälper öl?

Efter två låtar är mitt linne genomblött, skjortan efter tre. Till slut åker alltihop av trots att jag egentligen inte är så bekväm bar. Alla sjunger med, klappar, dansar. Den obligatoriska musikpolisen ser som vanligt skeptisk ut. Rösten lyder, skorna känns snygga. Jag försöker torka av mig med min blöta skjorta.

Förvånansvärt ofta får jag en utomkroppslig känsla uppe på scen. Sången, dansen och showen går på någon slags automatik och jag flyger runt en halvmeter bakom och betraktar mig själv med kritiska ögon. 'Slarvig vokalansats där David', 'tryck till det där gisset ordentligt nästa refräng', 'dansa med henne med hatten, hon verkar tagga igång de andra'. Mitt inne i den där premordialsoppan av ljud och ljus och svett är det efter någon timme svårt att lita på sina sinnen. Jag blir både en grekisk gud och en självhatande neurotiker på samma gång, jag är en ostoppbar Juggernaut och en mobbad skolgårdsgrabb.

Jag är, antar jag, hög. Jag har hittat en opålitlig himmelsk drog.

----

Tack för i helgen Nyköping.

Tack FuKo för ännu en arbetsseger. Särskilt Mats och Olof.

Om två veckor Grand Garbo i Sundbyberg. Vi ses där.