Skål

Skål! 

Jag har minimal blåsa Jag är född kissnödig. 

Jag tänker på gårdagens öl. Jag försöker glömma gårdagens whiskey. Jag skäms över min enfald, mitt överjags ständiga kritikstorm mot han under, ni vet människan. Han står stolt på sin helkaklade sterila jävla tron. Tittar ner på mig med avsky och nedlåtenhet. Igår utmanade jag honom igen och trodde att jag vann. Vaknar upp i ett rum fyllt av andra förlorare. Lyssnar på L som för länge sen bestämde sig för att vara stolt över sin smutsighet. Anar att han föraktar mig för min självförnekelse - ser på min vita skjorta som en symbol för mitt bedrägeri. Jag ser nog tänker han, ser dig för vad du är och jag gillar han. 

Han på tronen tittar på klockan, på mobilen, på smutstvätt på golvet. Vill bort och ut. Lämnar kvar han där nere för att dö bland lakanen. 

Nere på gågatan är det packat med blanka ansikten. De försvinner ut och in ur   ointressanta butiker. Jag scannar av ögon på jakt efter samförstånd och hittar inte. Det här är ingen plats för drömmare. Ingen plats för bedragare. Här är man ärlig och härligt tråkig. 

Det fanns ingen frid att hitta här heller, det visste vi ju. Det fanns inte ens närhet. Det var vi osäkra på. 

Det finns förenklanden. Alldeles för många. Människor som skalat av lager efter lager från verkligheten tills det bara finns lätt överskådlig inrutad rutin kvar. Då får man stagnation på köpet. Och innanförskap. Och främlingsfientlighet vad det verkar. 

Jag har gått för långt åt andra hållet. Jag har försökt greppa för mycket och förstår nästan ingenting om allt det som kan sägas vara verkligt, så pass lite att jag nu mår illa. Mitt inre universum och ditt, båda lika verkliga. Jag har blivit obrydd på köpet och föraktfull och långsamt galen. 

Ikväll är det dags igen. Ännu en futil jakt på skoj, kul, tjolahopp. Plats på scen för BB and the not particularly worried! Det ska bli skoj! 

Skål!