Så var börjar vi? I den ena änden: "idag har jag och pappa varit på konstmuseum, det var jättefint!"
Nej.
VI börjar längs gatorna runt Nevski Prospekt.
Stan är alltså ett museum, nej, det låter för gammalt och dammigt, stan är en skulptur. Bro efter bro, pelare efter pelare, staty efter staty av nakna män till häst, aj, palats efter palats. De har så många palats här att det räcker till McDonalds, HM, zara, stockmann och cafekedjan Coffee Shop också. De får liksom fyra var att göra nåt kul med.
Vartannat är ju för fan en porrklubb också, en typ av inrätting som Frimark jr och frimark sr tydligen är huvudmålgrupp för. Deras marknadsavdelningar har uppenbarligen valt att satsa på utdelning av flyers, så säljer man mest patte. Annars inbillar jag mig att det är ganska enkelt att marknadsföra porrklubb. Det räcker med en handskriven lapp "TITS" och en pil. Men vad vet jag. Och vad vet ni? Kanske bloggar jag från Velvet Palace gratiswifi med lösenordet "seedonttouch" precis nu?
Men var var jag? På gatorna.
Jo häromkring kan det närsomhelst dyka upp en 90 meter hög kyrka med förgyllt tak, en smal kanal fylld med sightseeingbåtar, en park med en 300 meter lång allé. Det får man räkna med.
Och längst ner på paradgatan, där floden Neva är som bredast, ligger vinterpalatsen. Från början byggda som bostad - eller ärligt talat mera Crib (Yo yo yo MTV cribs, this is where all the Rasputin magic happens) - till tsar Peter den I under en tid då han BLAND ANNAT styrde över en sjättedel av jordens totala landmassa.
Å nånstans där då det gick som bäst - det skulle nämligen gå åt helvete senare - började de där Tsarerna samla lite konst. Och den där samlingen växte till sig så att de till slut fick bygga nya vinterpalats för att få plats med allt. Och när allt tsarande var slut fanns till sist bara konst kvar. (Vinet drack kommunisterna opp i samband med att de stormade skiten och låg dagen efter i en stor hög ute på Dvortsovayatorget och spydde ner varann i tidernas största bakfylla. "fan grabbar, visst gjorde jag nåt dumt igår?")
Där har vi varit idag.
Och jag vet inte vad jag ska säga.
En cyniker står överväldigad inför ett överdåd, prakt och smakfullhet som han tidigare inte kunnat föreställa sig.
Vi skulle ju inte ha någon guide förståss. "Vi fixar det själva". Så när vi gått runt själva i ett par timmar och börjar känna oss trötta så säger farsan först: " Visst fanns det ett fik?" Det hittade vi tillbaka till efter tjugo minuter. Sen, efter kaffe och pirog säger han: "vi måste hinna med att kolla lite på konsten också". Vi har nämligen kollat på en utställning om livet på hovet som jag trodde var själva grejen, men det visar sig efter en noggrann koll på kartan att det finns konstutställningar också. De är i ett annat hus. Men vi har redan sett hundratals gobelänger, tusentals oljemålningar, dussintals marmorstatyer, inredningar i tiotals stilriktningar, guld, brons, siden, porfyr, acacia, siberisk lärk. Vi orkar inte. Ändå kör vi vidare. Här ska övervinnas. Och det visar sig att bland konstsamlingarna, där är det en jävla massa folk. Tidigare har vi imponerats över att det är så gott om plats.
Flest är det framför påfågelklockan. Påfågelklockan. Googla. Jag kan inte återge, men jag tränger mig fram och tar ett dåligt foto ändå.
Vi har två stående skämt, det ena, "Fan Frimark, vilken jä-vla fastighet!" Det andra, "Fan Frimark, tänk att ta med den här ______ till antikrundan!". Vi finner det till sist otroligt att någon någonsin tagit med något till svenska antikrundan som skulle platsa på Hermitaget.
Någonstans tar det stopp. Det går inte mer. Vi kan inte se fler sidentapeter, fler sexmetermålningar med bibliska motiv, fler guldbroderade schäslonger, fler takmålningar, fler gyllne salar, fler porträtt av representanter för den flamländska skolan. De tar aldrig slut. De är obeskrivligt vackra men de tar aldrig slut. Dessutom måste vi röka. Så vi lämnar, under tystnad.
Det finns i hermitaget en egendom vars kulturhistoriska värde i ordets rätta bemärkelse är ovärdeligt. Jag trodde nog inte att det var möjligt. Det är snyggt och smart presenterat också. Och bara golven, varje sal har trägolv i för det specialdesignat detaljerat mosaikmönster.
Det finns i hermitaget en egendom vars monetära värde naturligtvis i ordets rätta bemärkelse är astronomiskt. Det finns nog tusan inte cash nog att bygga något liknande i modern tid. Och tur är väl det, för det överdåd som finns här är något som bara en despot kan unna sig, ett liv i dekadent lyx av bacchiska mått medan folket i miljontal svälter. En blindhet som förklarar varför den där revolutionen till sist var oundviklig.
-----
och St Petersburg har lärt sig av vad en vis artist någon gång sa: "Treat your audience like you treat your women; always leave them wanting more"
